Hemresedag! - åtta dagar efter operationen

Äntligen!





Det ska bli skönt att åka hem.


När natt/dagpersonalen ska byta kommer "nattängeln" in till mig och berättar att hon skrivit in måndagskvällens tappning som en avvikelserapport. Hon vet att jag är medveten om att fadäsen kan orsaka problem för mig. Uttrycker också att hon tycker det är dålig stil att personen i fråga inte ursäktade sig. Både hon och min rumskompis säger att de stöttar mig med uppgifter om jag skulle behöva det. Tacksam för deras stöd!


Tackar nattängeln och ber henne hälsa andra nattängeln och tacka för de lugna nätterna. De har båda lugn, varsamma händer och en utstrålning av värme som kändes (trots att båda jobbade i extrakoftor). Det var inte alls samma ringande från patienter under deras nätter. De kom ljudlöst in och kollade läget flera gånger under natten. God omvårdnad när den är som bäst! Tackar med en kram som känns ömsesidig - jag gillade starkt nattängeln!





Jag ber att få mina tabletter lite tidigare idag eftersom jag behöver cirka en timme på mig att samla kroppen till en bit och komma igång. Rum 9 har två motsatsfrukostönskemål. Den ena vill ha stor frukost tidigt med svart kaffe (liten och smal patient) och den andra vill ha piller, vänta en timme sen en tallrik yoghurt med lite flingor och ett glas Proviva mango (tjock patient och det är jag).


Får sen hjälp att duscha efter personalens frukostfika och får bytt förbandet. Har 17 agraffer som fäst ihop såret. Syster meddelar att allt ser bra ut. Känner att jag litar på hennes omdöme och hennes varsamma händer som tappat mig utan smärta - måste erkänna att jag spände mig första gången.


Vilar i civila kläder.


Går in en sväng för en pratstund till en herre på grannrummet. Han ska också åka hem idag.


Vilar en kort stund före lunchen.


Arbetsterapeuten i min hemkommun ringer och vill veta vilken tid jag kommer hem. De har ju inte haft det så lätt eftersom det inte varit någon vårdplanering - trodde att det bara var när man ska ha hjälp i hemmet eller ska på "särskilt boende". VILKET PROBLEM! Visst har jag MS, men jag är klar över situationen och dessutom har ju sjukhusets arbetsterapeut (som har stor erfarenhet av den ryggoperation jag fått gjort) försökt att få kontakt otaliga gånger vilket jag berättar nu. Man hör av sig för att kontrollera att jag befinner mig i hemmet innan hjälpmedlen levereras.


Äldsta dottern kommer. Hon har varit uppe hos urologen och fått katetrar, urinpåsar och underlägg för de första dagarna hemma. Mer är beställt hem till mig.


Får hjälp att packa. Jag känner mig dum. Kan inte böja, inte lyfta och är dessutom en djävul på att röra till det! Dottern, jag och min rumskompis skojjar om läget.


Min rumskompis blir hämtad av sin man. Förmanar henne att "ta det lilla lugna" med benet så att det läker denna gången. Ber henne att inte glömma "högläge" med benet så att svullnaden lugnar sig och att cirkulationen fungerar. Det kan ju vara bra att få fortsätta ha två ben...





Sjuksköterskan tar sedan itu med mina papper. Ska ha intyg för sjukresor med liggande bårtransport där läkarens intyg bifogas. Hon säger att jag alltid ska kontrollera att det ska komma en Pensibår - det är jätteviktigt eftersom jag inte får böja. Båren får INTE ställas utan ska vara helt rak.


Får också en remiss till vårdcentralen för att de ska ta bort stygn/agraffer.


Ger henne en bamsekram och tackar för en god, trygg vård. Hon är en sjuksköterska av den "gamla" sorten som gör allt och inte är rädd för att ta i patienten. Tackar givetvis även sköterskorna som stöttat mig - ber om en hälsning till Ullaredsresenärerna.





Klockan 14 kommer så min bår! Micke på C4 från Kristianstad kör. (frångår principen om namn eftersom det är dels ett smeknamn och dels är du personligen värd beröm!) Han får frågan om bårtypen är den avsedda av sjuksköterskan. Står sedan hjälpsamt vid sidan när jag ska "dyka" upp på båren och vända mig på rygg. Personalen står också stöttande vid sidan. Spännes fast ordentligt. Ett hejdå och sen drar vi! Dottern följer efter med fullastad Thony Soprano (min rollator). Vi åker i ett virrvarr på sjukhuset och kommer ut vid ambulansintaget. Lastas minst lika varsamt in i bilen. Jag måste erkänna att jag är orolig för färden - mår jag illa när jag åker eller hur ska det gå...

Kan berätta att det gick jättebra - varsammare och mer omtänksam chaufför får man leta efter! Bara gott att säga. Får åka i en ny bil som är utrustad med en finess som gör att ljud reduceras - inget skrammel.



Stora välkomstceremonin på gården! Barn, make, lycklig hund och svärmande katter. Får hjälp att komma av båren. ÄNTLIGEN HEMMA!

Precis när jag rullar av båren ringer arbetsterapeuten och undrar om jag kommit hem - dottern svarar och berättar att jag INTE kan prata just nu... Damerna har tyvärr blivit lite försenade, men är nu klara att komma... Hur gör man det under min rörelsemanöver och dessutom har det funnits personer hemma HELA DAGEN. Maken har fått goda instruktioner på sjukhuset om hur de hjälpmedel som jag behöver ska vara i höjd mm.

Efter cirka fem minuter kommer en arbetsterapeut och en sjukgymnast hem till oss. Vi har knappt hunnit säga något till varandra. Den äldre damen verkar alldeles uppdragen, pratar forcerat. I händerna har de strumppådragare, blå lång griptång, två glidlakan, en duschpall, en fristående toastolsförhöjning och en mindre rollator som jag ska få ha inomhus Duschpallen går inte att höja så att en patient med sittförbud kan sätta sig. Åter med damerna. Ståstolen hämtas in och den ska jag prova till. "Det är ju viktigt eftersom den är speciellt till mig." De vill att jag ska sätta mig på den TROTS att den SAKNAR ARMSTÖD, de ska monteras påföljande dag av montör får jag veta. Protesterar mot att jag inte kan hålla mig när jag sätter mig för stolen har ju dessutom rullande hjul -vill istället ta hjälp av rollatorn, men den är JU INTE ANPASSAD TILL MIG ÄN. Känner frustration och sträcker mig tyvärr när jag försöker att vara damerna till lags. Det gör ONT kan jag säga! Det räcker inte med detta. Nu ska toastolsförhöjningen provas till. Maken vill visa höjdinställningen som han kollat in på sjukhuset, men det duger inte för specialisterna ska prova in till MIG. Maken ser ju att jag är trött och att jag har ont. Samma visa igen - för låg - trots att jag berättar om hur benvinkeln ska vara vid min typ av operation. Kan man verkligen inte kommunicera med sjukhuset (landstinget) trots att det numera är kommunen som har hand om hjälpmedel. DÅ FÅR JAG VETA! Arbetsterapeuten på sjukhuset har fyllt i helt fel blankett. Man har haft SÅ mycket bekymmer för att få det rätt till slut. (vad jag tänker kan inte på något sätt skrivas ner ¤#?!) Jag berättar att det är trist att man på sjukhuset inte fått någon dialog vid försök till kontakt - TELEFONERNA, man har haft STORA problem med sina telefonerna. Sjukhusets arbetsterapeut berättade att hon försökt ringa, pratat in meddelande och dessutom faxat - ingen kontakt... Det konstiga är att innerollatorn kommit med och den är det sista vi pratade om på sjukhuset (pga risk för skatbo med två kryckor + virrig planta) två toastolsförhöjningar som vi pratade om samtidigt pga att vi på sjukhuset insåg att duschpallen inte kunde bli tillräckligt hög hade man inte fixat. JAG tror vad jag vill om blankettfelet... felet har nog två ben...

När jag till slut känner att jag inte orkar mer (dottern ser mig blekna) frågar damerna om vi vet hur glidlakanen fungerar - !??? Jag är helt slut, men undrar hur i hela friden jag ska kunna vända mig i sängen. Jag funderade inte på sjukhuset på att sjukhussängen hemma inte hade något att ta tag i när jag skulle vända mig.

Svaret blir att - vi väl får ta ett snöre som jag kan dra mig runt med - skulle det vara lustigt? I dagens samhälle pratas det ofta om något annat - KRÄNKANDE!

DESSUTOM - toastolsförhöjning nr 2 - HUR hade jag duschat tidigare? Vad det skulle ha för betydelse kunde ingen i familjen förstå. Det nya problemet var ju en operation och att min MS ger ben som inte är så stabila, att jag suttit i badkaret innan saknade betydelse just nu... Att trilla i badrummet skulle inte precis vara ett drömläge! KRÄNKNING nr 2? Arbetsterapeuten i Lund hade ju förklarat varför jag skulle ha två toaförhöjningar - sova och toa på nedanvåning, dusch på ovanvåning - räcker det nu?

Nu har både jag och maken börjat ilkna till! Jag berättar att jag var den ENDA patienten av 24 stycken på avdelningen som INTE hade hjälpmedel i hemmet när jag kommer hem. Alla andra hade antingen fått sina innan eller också löstes det arbetsterapeuterna emellan och man fick besök för finjustering dagen efter hemkomst. Jag kan ju inte hjälpa att jag fick ett återbud och att jag från kallelsens datering till operationsdag hade 10 dagar emellan. Jag hade ju pratat med deras manliga kollega för operationen! Det var då jag fick veta att trots att jag fått skrifterna om operationen INTE kunde veta vad man behövde för hjäpmedel.

Fick kvällen före hemgång veta av sjuksköterskan att arbetsterapeuten faxat till avdelningen att man skulle möta upp i hemmet UNDER FÖRUTSÄTTNING att patienten var där! Sjuksköterskan hade aldrig hört något liknande tidigare... Vi kom överens om frågan - VEM ÄR TILL FÖR VEM? Kostnader? Kan man minska dem genom mindre antal möten? Vårdplaneringen? Det kändes som om det var lättare att "få tiden att gå" UTAN patienter så... Mycket märkliga arbetsrutiner...

Orkar inte mer - tårarna kommer.

Får en smått snorkig fråga - om jag inte skulle ha några läkemedel - hur skulle jag orka köpa hem dem? HA! Jag har egen privat leverantör - min "gamla" arbetskamrat levererar till hemmet! Snopet va´? (fast det sista sade jag inte - tyvärr)

Besöket summeras med att jag vid senare tillfälle ska få ytterligare en toastolsförhöjning. Tekniker ska följande dag komma för reparation av ståstol. Arbetsterapeuten ska kolla förrådet om det finns några handtag till sjukhussängen och sedan återkomma.



Följande dag kommer en trevlig montör som undrar var i hela friden man hittat ståstolen. De medskickade handtagen passar över huvud taget inte. Han kontaktar arbetsterapeuten och ordnar sedan med en kollega en helt annan stol MED SLÄPFÖTTER (som det borde varit från början - rullhjulen användes inte längre). Killarna ordnade själva detta och efter cirka en timme står en ny stol här hemma (patienten som skulle haft den skulle inte opereras förrän två månader senare!). Jag tackar för smidig lösning - hade berättat "min historia".

Senare på eftermiddagen kommer arbetsterapeuten med ett handtag till sjukhussängen. Det enda som fanns i förrådet får maken veta eftersom jag är upptagen i telefon. Han får också veta att hon ordnat den nya stolen smidigt och snabbt... Svaret mannen ger är - jo vi vet, montören satt hos min fru när han ringde sin kollega och det var den kollegan som kom med stolen från den andra kommunen som hade den väntande på förrådet till deras patient.

Toastolsförhöjningen till duschen får jag två dagar före julafton tillsammans med ett sänghandtag i annan färg eftersom sjukgymnasten ringde för att höra hur det hela gått och arbetsterapeuten "blivit sjukskriven" och inte kunnat följa upp... Glad och trevlig "annan arbetsterapeut" levererar dem. Tur att jag kunnat vända mig med hjälp av fönsterkarmen så länge!

Vill bara säga en gång till - SKÖNT att vara hemma!