Dag 1 efter operationen

25 november 2009

Har under natten slumrat lite av och till. Fuktat munnen med "slickepinnarna". En bieffekt eller om man så vill - biverkan - av smärtlindringen är ju torrhet i munnen. Det känns verkligen skönt att få nytt kallt vatten i den lilla muggen där jag har dem stående. En liten gest från vårdpersonalen som har så stor betydelse för mitt välbefinnande! Omvårdnad behöver ju inte bara vara de stora tidskrävande resurserna, de små gesterna, samtalen under tvättning och en fråga hur man har det betyder så mycket!

Ligger och nästan fasar för att sjukgymnasten ska komma kl 9 som hon sa... Har ont.
Ska äta frukost. Svårt att välja eftersom jag inte känner för mat precis. Det blir en pipmugg med sugrör med Proviva mango och vaniljyoghurt utan musli. Tänkte helt ärligt - hur f... äter man yoghurt med musli liggande! Kämpar först med att få ner tabletterna! Det är svårt att lära sig att dricka och ta tabletter liggande! Smakar sen Proviva och upptäcker hur läskande gott det är. Vaniljyoghurt är inte så dumt heller!
Får hjälp med tvätt - det känns skönt med en "kattatvätt" - precis vad jag orkar just nu. Personalen som hjälper mig är så super! Behöver deras pushande. Berättar för eleven att han kan fritt ha "denna tanten" som försöksobjekt. Känner att det är en kille som passar i vården - lugn, trygg och tittar verkligen efter patientens signaler! (han har bra handledare också)

Efter en stund kommer så sjukgymnasten. Dags att ta sig upp från sängen! Hon hämtar ett gåbord och ett gäng medarbetare som kan hugga tag om det skulle behövas. Vänder mig på magen och inväntar att "omvärlden ska hinna med" (lite snurrigt i huvudet är det). Får under tiden tydliga instruktioner på hur jag ska göra. Vänsterfoten i golvet och händerna som trycker upp överkroppen, högerbenet i golvet. UPPE! Håller mig i gåbordet. Står först stilla en kort stund. Går till toalettdörren och sen tillbaka (man får kateter under operationen och den har jag kvar). Alla i rummet ger stöttande kommentarer och håller rätt på alla slangar och påsar. Är helt förundrad själv. Visst känns det, men jag är uppe och står och går mindre än ett dygn efter operationen! Det hade jag aldrig trott! (även om man sagt att så var brukligt) Kan inte låta bli att berätta - smärtan från ryggen ut i benen är borta! Visst gör det ont men det är inte den smärtan! Jag är så tacksam! Kände redan på postop att det liksom var konstigt "tyst" i kroppen. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var annorlunda - nu förstod jag! Tror nog inte att någon som inte haft en långvarig stark smärta kan helt förstå känslan. Tack för att det finns bra kirurger! Alla inom vården är viktiga i teamet för att få oss patienter att bli så bra som det är möjligt - helt klart, men utan denne mannens skickliga fingrar och tekniska medicinska lösningar skulle detta inte varit möjligt! Tillbaka till sängen genom dykning och sen väförtjänt vila!

Till lunch är det kyckling med sås, potatis och rödkål. Eleven erbjuder sig att hjälpa mig att dela kycklingen i bitar. Jag säger att jag ska försöka själv först... Precis då kommer min granne sjuksköterskan in för att hälsa på (hon jobbar på samma sjukhus men på en helt annan avdelning och har nu lunchrast). Hon har hört vårt samtal. Berättar att "hon(jag såklart!) är envis, men detta går ju bara inte!" Får hjälp att dela. Har inte världens bästa aptit och det beror inte på maten.
Vilar en stund igen...

Mina båda döttrar kommer! Kärt besök! Många kramar - vi har ömsesidigt saknat varandra! Tacksam över att jag har så fina töser! De sitter sen och underhåller mor sin. Berättar att jag får dåligt samvete av att ögonen inte orkar vara öppna hela tiden. Det är ju trots allt dagenefter! Jag hör och kan prata "nästan som vanligt" ändå. Yngsta dottern säger: Men mor - du är ju hög som ett hus... Faktiskt lagligt här min sköna - kan jag svara. Mina tre barn har ju de senaste åren sett sin mor förändras både till sätt och förmåga tyvärr (beror på min ms). Vi har diskuterat mycket om allt. De har lärt sig se när jag försöker få min och vår tillvaro att fungera som vanligt och när det är dags för dem att gripa in och hjälpa mig. Jag har ett stort stöd av mina barn och min make!
Sjukgymnasten och medhjälparna kommer och jag tar en ny tur. Denna gången är jag ute i korridoren och vänder! Döttrarna tar ett foto, men det blir inte så bra - jag är ju så snabb... När jag lagt mig ner igen tar döttrarna ett foto på förbandet på ryggen. Inte så mycket att se mer än ett plåster, men eftersom jag undrar och det inte är så lätt att kolla baksidan så... De ville ju kolla hur det såg ut och då måste ju jag också!
När det är dags för middag delar yngsta dottern resolut maten. Sen är det dags för dem att åka hem.

En timme efter att döttrarna åkt kommer männen i mitt liv. Maken och sonen! Sonen saknar mor. Han har klart varit mer orolig än vad han velat visa. Jag är tacksam och glad för min familj!

Natten som följer blir annorlunda. Jag "hör en massa i syne" - bl a kalvar som muar. Ser fyrkantiga "serierutor" som flyttar sig uppåt, neråt och i sidled ungefär som en gammal dålig film. Svetten rinner... Sover i perioder. Provar en gång att läsa lite, men kan inte fokusera varken på text eller innehåll.