Äntligen!
Det ska bli skönt att åka hem.
När natt/dagpersonalen ska byta kommer "nattängeln" in till mig och berättar att hon skrivit in måndagskvällens tappning som en avvikelserapport. Hon vet att jag är medveten om att fadäsen kan orsaka problem för mig. Uttrycker också att hon tycker det är dålig stil att personen i fråga inte ursäktade sig. Både hon och min rumskompis säger att de stöttar mig med uppgifter om jag skulle behöva det. Tacksam för deras stöd!
Tackar nattängeln och ber henne hälsa andra nattängeln och tacka för de lugna nätterna. De har båda lugn, varsamma händer och en utstrålning av värme som kändes (trots att båda jobbade i extrakoftor). Det var inte alls samma ringande från patienter under deras nätter. De kom ljudlöst in och kollade läget flera gånger under natten. God omvårdnad när den är som bäst! Tackar med en kram som känns ömsesidig - jag gillade starkt nattängeln!
Jag ber att få mina tabletter lite tidigare idag eftersom jag behöver cirka en timme på mig att samla kroppen till en bit och komma igång. Rum 9 har två motsatsfrukostönskemål. Den ena vill ha stor frukost tidigt med svart kaffe (liten och smal patient) och den andra vill ha piller, vänta en timme sen en tallrik yoghurt med lite flingor och ett glas Proviva mango (tjock patient och det är jag).
Får sen hjälp att duscha efter personalens frukostfika och får bytt förbandet. Har 17 agraffer som fäst ihop såret. Syster meddelar att allt ser bra ut. Känner att jag litar på hennes omdöme och hennes varsamma händer som tappat mig utan smärta - måste erkänna att jag spände mig första gången.
Vilar i civila kläder.
Går in en sväng för en pratstund till en herre på grannrummet. Han ska också åka hem idag.
Vilar en kort stund före lunchen.
Arbetsterapeuten i min hemkommun ringer och vill veta vilken tid jag kommer hem. De har ju inte haft det så lätt eftersom det inte varit någon vårdplanering - trodde att det bara var när man ska ha hjälp i hemmet eller ska på "särskilt boende". VILKET PROBLEM! Visst har jag MS, men jag är klar över situationen och dessutom har ju sjukhusets arbetsterapeut (som har stor erfarenhet av den ryggoperation jag fått gjort) försökt att få kontakt otaliga gånger vilket jag berättar nu. Man hör av sig för att kontrollera att jag befinner mig i hemmet innan hjälpmedlen levereras.
Äldsta dottern kommer. Hon har varit uppe hos urologen och fått katetrar, urinpåsar och underlägg för de första dagarna hemma. Mer är beställt hem till mig.
Får hjälp att packa. Jag känner mig dum. Kan inte böja, inte lyfta och är dessutom en djävul på att röra till det! Dottern, jag och min rumskompis skojjar om läget.
Min rumskompis blir hämtad av sin man. Förmanar henne att "ta det lilla lugna" med benet så att det läker denna gången. Ber henne att inte glömma "högläge" med benet så att svullnaden lugnar sig och att cirkulationen fungerar. Det kan ju vara bra att få fortsätta ha två ben...
Sjuksköterskan tar sedan itu med mina papper. Ska ha intyg för sjukresor med liggande bårtransport där läkarens intyg bifogas. Hon säger att jag alltid ska kontrollera att det ska komma en Pensibår - det är jätteviktigt eftersom jag inte får böja. Båren får INTE ställas utan ska vara helt rak.
Får också en remiss till vårdcentralen för att de ska ta bort stygn/agraffer.
Ger henne en bamsekram och tackar för en god, trygg vård. Hon är en sjuksköterska av den "gamla" sorten som gör allt och inte är rädd för att ta i patienten. Tackar givetvis även sköterskorna som stöttat mig - ber om en hälsning till Ullaredsresenärerna.
Klockan 14 kommer så min bår! Micke på C4 från Kristianstad kör. (frångår principen om namn eftersom det är dels ett smeknamn och dels är du personligen värd beröm!) Han får frågan om bårtypen är den avsedda av sjuksköterskan. Står sedan hjälpsamt vid sidan när jag ska "dyka" upp på båren och vända mig på rygg. Personalen står också stöttande vid sidan. Spännes fast ordentligt. Ett hejdå och sen drar vi! Dottern följer efter med fullastad Thony Soprano (min rollator). Vi åker i ett virrvarr på sjukhuset och kommer ut vid ambulansintaget. Lastas minst lika varsamt in i bilen. Jag måste erkänna att jag är orolig för färden - mår jag illa när jag åker eller hur ska det gå...
Kan berätta att det gick jättebra - varsammare och mer omtänksam chaufför får man leta efter! Bara gott att säga. Får åka i en ny bil som är utrustad med en finess som gör att ljud reduceras - inget skrammel.
Stora välkomstceremonin på gården! Barn, make, lycklig hund och svärmande katter. Får hjälp att komma av båren. ÄNTLIGEN HEMMA!
Precis när jag rullar av båren ringer arbetsterapeuten och undrar om jag kommit hem - dottern svarar och berättar att jag INTE kan prata just nu... Damerna har tyvärr blivit lite försenade, men är nu klara att komma... Hur gör man det under min rörelsemanöver och dessutom har det funnits personer hemma HELA DAGEN. Maken har fått goda instruktioner på sjukhuset om hur de hjälpmedel som jag behöver ska vara i höjd mm.
Efter cirka fem minuter kommer en arbetsterapeut och en sjukgymnast hem till oss. Vi har knappt hunnit säga något till varandra. Den äldre damen verkar alldeles uppdragen, pratar forcerat. I händerna har de strumppådragare, blå lång griptång, två glidlakan, en duschpall, en fristående toastolsförhöjning och en mindre rollator som jag ska få ha inomhus Duschpallen går inte att höja så att en patient med sittförbud kan sätta sig. Åter med damerna. Ståstolen hämtas in och den ska jag prova till. "Det är ju viktigt eftersom den är speciellt till mig." De vill att jag ska sätta mig på den TROTS att den SAKNAR ARMSTÖD, de ska monteras påföljande dag av montör får jag veta. Protesterar mot att jag inte kan hålla mig när jag sätter mig för stolen har ju dessutom rullande hjul -vill istället ta hjälp av rollatorn, men den är JU INTE ANPASSAD TILL MIG ÄN. Känner frustration och sträcker mig tyvärr när jag försöker att vara damerna till lags. Det gör ONT kan jag säga! Det räcker inte med detta. Nu ska toastolsförhöjningen provas till. Maken vill visa höjdinställningen som han kollat in på sjukhuset, men det duger inte för specialisterna ska prova in till MIG. Maken ser ju att jag är trött och att jag har ont. Samma visa igen - för låg - trots att jag berättar om hur benvinkeln ska vara vid min typ av operation. Kan man verkligen inte kommunicera med sjukhuset (landstinget) trots att det numera är kommunen som har hand om hjälpmedel. DÅ FÅR JAG VETA! Arbetsterapeuten på sjukhuset har fyllt i helt fel blankett. Man har haft SÅ mycket bekymmer för att få det rätt till slut. (vad jag tänker kan inte på något sätt skrivas ner ¤#?!) Jag berättar att det är trist att man på sjukhuset inte fått någon dialog vid försök till kontakt - TELEFONERNA, man har haft STORA problem med sina telefonerna. Sjukhusets arbetsterapeut berättade att hon försökt ringa, pratat in meddelande och dessutom faxat - ingen kontakt... Det konstiga är att innerollatorn kommit med och den är det sista vi pratade om på sjukhuset (pga risk för skatbo med två kryckor + virrig planta) två toastolsförhöjningar som vi pratade om samtidigt pga att vi på sjukhuset insåg att duschpallen inte kunde bli tillräckligt hög hade man inte fixat. JAG tror vad jag vill om blankettfelet... felet har nog två ben...
När jag till slut känner att jag inte orkar mer (dottern ser mig blekna) frågar damerna om vi vet hur glidlakanen fungerar - !??? Jag är helt slut, men undrar hur i hela friden jag ska kunna vända mig i sängen. Jag funderade inte på sjukhuset på att sjukhussängen hemma inte hade något att ta tag i när jag skulle vända mig.
Svaret blir att - vi väl får ta ett snöre som jag kan dra mig runt med - skulle det vara lustigt? I dagens samhälle pratas det ofta om något annat - KRÄNKANDE!
DESSUTOM - toastolsförhöjning nr 2 - HUR hade jag duschat tidigare? Vad det skulle ha för betydelse kunde ingen i familjen förstå. Det nya problemet var ju en operation och att min MS ger ben som inte är så stabila, att jag suttit i badkaret innan saknade betydelse just nu... Att trilla i badrummet skulle inte precis vara ett drömläge! KRÄNKNING nr 2? Arbetsterapeuten i Lund hade ju förklarat varför jag skulle ha två toaförhöjningar - sova och toa på nedanvåning, dusch på ovanvåning - räcker det nu?
Nu har både jag och maken börjat ilkna till! Jag berättar att jag var den ENDA patienten av 24 stycken på avdelningen som INTE hade hjälpmedel i hemmet när jag kommer hem. Alla andra hade antingen fått sina innan eller också löstes det arbetsterapeuterna emellan och man fick besök för finjustering dagen efter hemkomst. Jag kan ju inte hjälpa att jag fick ett återbud och att jag från kallelsens datering till operationsdag hade 10 dagar emellan. Jag hade ju pratat med deras manliga kollega för operationen! Det var då jag fick veta att trots att jag fått skrifterna om operationen INTE kunde veta vad man behövde för hjäpmedel.
Fick kvällen före hemgång veta av sjuksköterskan att arbetsterapeuten faxat till avdelningen att man skulle möta upp i hemmet UNDER FÖRUTSÄTTNING att patienten var där! Sjuksköterskan hade aldrig hört något liknande tidigare... Vi kom överens om frågan - VEM ÄR TILL FÖR VEM? Kostnader? Kan man minska dem genom mindre antal möten? Vårdplaneringen? Det kändes som om det var lättare att "få tiden att gå" UTAN patienter så... Mycket märkliga arbetsrutiner...
Orkar inte mer - tårarna kommer.
Får en smått snorkig fråga - om jag inte skulle ha några läkemedel - hur skulle jag orka köpa hem dem? HA! Jag har egen privat leverantör - min "gamla" arbetskamrat levererar till hemmet! Snopet va´? (fast det sista sade jag inte - tyvärr)
Besöket summeras med att jag vid senare tillfälle ska få ytterligare en toastolsförhöjning. Tekniker ska följande dag komma för reparation av ståstol. Arbetsterapeuten ska kolla förrådet om det finns några handtag till sjukhussängen och sedan återkomma.
Följande dag kommer en trevlig montör som undrar var i hela friden man hittat ståstolen. De medskickade handtagen passar över huvud taget inte. Han kontaktar arbetsterapeuten och ordnar sedan med en kollega en helt annan stol MED SLÄPFÖTTER (som det borde varit från början - rullhjulen användes inte längre). Killarna ordnade själva detta och efter cirka en timme står en ny stol här hemma (patienten som skulle haft den skulle inte opereras förrän två månader senare!). Jag tackar för smidig lösning - hade berättat "min historia".
Senare på eftermiddagen kommer arbetsterapeuten med ett handtag till sjukhussängen. Det enda som fanns i förrådet får maken veta eftersom jag är upptagen i telefon. Han får också veta att hon ordnat den nya stolen smidigt och snabbt... Svaret mannen ger är - jo vi vet, montören satt hos min fru när han ringde sin kollega och det var den kollegan som kom med stolen från den andra kommunen som hade den väntande på förrådet till deras patient.
Toastolsförhöjningen till duschen får jag två dagar före julafton tillsammans med ett sänghandtag i annan färg eftersom sjukgymnasten ringde för att höra hur det hela gått och arbetsterapeuten "blivit sjukskriven" och inte kunnat följa upp... Glad och trevlig "annan arbetsterapeut" levererar dem. Tur att jag kunnat vända mig med hjälp av fönsterkarmen så länge!
Vill bara säga en gång till - SKÖNT att vara hemma!
fredag 16 april 2010
onsdag 14 april 2010
Tisdag 1/12 - en vecka efter operationen
På morgonen kommer nattängel in och berättar att hon och sjuksköterskan pratat om tappningen under natten. Hon berättar att hon skrivit en avvikelserapport. Jag kan ju få följder av detta (vilket jag vet - det är ju inte samma bakterieflora precis). Känner mig besvärlig igen. Det har ju hänt så mycket under min tid på avdelningen tycker jag. Jag är INTE en person som vill vara till besvär och bråka, samtidigt som jag känt att jag behövt säga till ibland. Får veta att jag kan räkna med nattängels ord om jag behöver. Min rumskompis bekräftar också att hon ju hört alltihop bakom drapperiet och att hon också stöttar mig! Glad att mitt i detta träffa vänliga människor...
Frukost i ståstol och normala rutiner.
Dr P överläkare kommer på besök. Han och dr B var båda i tjänst under min operation och jobbade ihop. Han berättar också lite om operationen och är också glad att det verkar ha lyckats. Det kan ta tid innan alla nervändar "hittar" varandra igen efter en operation som denna - uppåt ett år. Om allt inte känns bra nu direkt så finns det hopp. Det bästa och viktigaste är att smärtan ut i benen verkar ha gett med sig! Ännu en lugn förtroendeingivande dr som gjort ett bra arbete.
Får åka sängtransport för att få korsetten justerad. Svullnaden har lagt sig ganska mycket över helgen. Får med instruktion hur vi ska göra själv hemma vid justering. Viktigt att hålla plattan som en pizza i handen, annars vulkar den ihop och blir förstörd. Tillbaka med ny transportör.
Sjukgymnasten tittar förbi. Vi tar en tur med krycka i trapporna. Får lära mig i vilken ordning jag ska ta benen uppåt respektive neråt eftersom mitt högra ben är lite svagare pga MS. Går jättebra! Hon vill att jag ska försöka gå med kryckor inomhus hemma. Förklarar mina kognitiva problem. Har pga dem svårt att koordinera och att hålla reda på armar och ben. Att jag dessutom skulle hålla reda på två kryckor! - kul - lyckas göra ett skatbo på tre sekunder!
Vi kommer fram till att rollatorn är bra för mig som trygghet - ska prata med arbetsterapeuten så att jag får en mindre smidigare att ha inne hemma. Thony är bra utomhus och jag fick honom för att ha i bl a trädgården. Kan vara lite onödigt skräpigt att ha samma ute och inne. Jag får ju INTE städa! Vi bor på landet och chansen att det blir vått och kladdigt är stor.
Går en tur i korridoren både med och utan Thony. Sköterskeeleven smyger upp bakom och kommenterar att det går bra... BRA, det går super! Detta hade jag inte trott...
Vi går igenom förhållningsreglerna och vikten av att jag följer dessa för lyckat resultat.
Sittförbud - tidsperiod beroende på läkning, får besked vid återbesöken - ståstolen får användas.
Om jag ligger på sidan är det viktigt att ha en kudde mellan benen. Får då bättre ryggvinkel.
Jag får inte böja mig så att ryggen rundas.
Viktigt att sängen är ca 70cm hög så att jag kan lägga mig med dykmetod. (Får hem en sjukhussäng eftersom lämplig benförhöjning till vår säng inte fanns, ska levereras idag)
Jag får inte vrida kroppen utan måste flytta fötter om jag måste vridas.
Och en massa annat. Skriver ner. Sjukgymnasten har nu förstått mitt osynliga handikapp - att jag inte minns utan måste skriva ner.
Bestämmes hemgång 2/12. SKÖNT!
Bårtaxi ska hämta klockan 14. Äldsta dottern ska hämta hjälpmedel på urologen innan. Hon hjälper mig att packa ihop och ska åka med i transporten hem. SKÖNT det också!
Kommunen ska komma hem med hjälpmedel 2/12 - toastolsförhöjning, strumppådragare, ståstol, griptång, glidlakan och innerollator. Sjuksöterskan berättar att det står något som hon aldrig sett tidigare - hjälpmedel lämnas under förutsättning att patienten är hemma. Hur kul är det att komma hem nyopererad utan toastolsförhöjning i hemmet!? Kunde ingen kommit förbi med den innan?
Jag får under inga omständigheter böja båda benen mer än 30 grader. Ett ben åt gången kan jag böja mer, men inte båda. Känner tveksamhet och oro att allt ska fungera.
Arbetsterapeuten berättar att hon inte fått bekräftelse från kommunen. Kan inte komma i kontakt med någon via telefon - bara telefonsvarare som hon lämnat meddelande till och fax som inte besvarats. Gissa hur det känns...
Träffar mannen som fått opererat in instrumentet i ryggen. Sticker ut så att man skymtar genom hans t-shirt. Ser ONT ut. Han bekräftar att det gör ont också. Eftersom han ska känna efter hur hans smärta ner i benen påverkas ska han ju helst inte ta smärtstillande mer än till natten. Stackare! Nästa dag ska så dr ställa in ryggen med ett instrument som monteras på skruvarna. Bra att man kan testa så att man inte stelopererar i onödan, men stackare... Träffar tyvärr inte honom igen, så jag vet inte hur det gick. Hoppas att det blev bra för hans skull!
Pratar med några andra patienter jag träffat innan. Vi är fyra som ska åka hem nästa dag. Vi undrar hur våra Ullaredsresenärer i personalen har det. Många av oss patienter har haft roligt med dem. TV-serien från Ullared på kanal 5 har gjort sitt. Vi har gett tips om att de ska hålla ögonen öppna efter andra Ullaredsresenärer... Förslag...
Behövs lite gymnastik av skrattmuskler nu!
kommer ett "klipp" här
Blir tappad flera gånger under dagen. Måste erkänna att jag spänner mig, men det är kanske inte konstigt... Blir varsamt behandlad idag.
Frukost i ståstol och normala rutiner.
Dr P överläkare kommer på besök. Han och dr B var båda i tjänst under min operation och jobbade ihop. Han berättar också lite om operationen och är också glad att det verkar ha lyckats. Det kan ta tid innan alla nervändar "hittar" varandra igen efter en operation som denna - uppåt ett år. Om allt inte känns bra nu direkt så finns det hopp. Det bästa och viktigaste är att smärtan ut i benen verkar ha gett med sig! Ännu en lugn förtroendeingivande dr som gjort ett bra arbete.
Får åka sängtransport för att få korsetten justerad. Svullnaden har lagt sig ganska mycket över helgen. Får med instruktion hur vi ska göra själv hemma vid justering. Viktigt att hålla plattan som en pizza i handen, annars vulkar den ihop och blir förstörd. Tillbaka med ny transportör.
Sjukgymnasten tittar förbi. Vi tar en tur med krycka i trapporna. Får lära mig i vilken ordning jag ska ta benen uppåt respektive neråt eftersom mitt högra ben är lite svagare pga MS. Går jättebra! Hon vill att jag ska försöka gå med kryckor inomhus hemma. Förklarar mina kognitiva problem. Har pga dem svårt att koordinera och att hålla reda på armar och ben. Att jag dessutom skulle hålla reda på två kryckor! - kul - lyckas göra ett skatbo på tre sekunder!
Vi kommer fram till att rollatorn är bra för mig som trygghet - ska prata med arbetsterapeuten så att jag får en mindre smidigare att ha inne hemma. Thony är bra utomhus och jag fick honom för att ha i bl a trädgården. Kan vara lite onödigt skräpigt att ha samma ute och inne. Jag får ju INTE städa! Vi bor på landet och chansen att det blir vått och kladdigt är stor.
Går en tur i korridoren både med och utan Thony. Sköterskeeleven smyger upp bakom och kommenterar att det går bra... BRA, det går super! Detta hade jag inte trott...
Vi går igenom förhållningsreglerna och vikten av att jag följer dessa för lyckat resultat.
Sittförbud - tidsperiod beroende på läkning, får besked vid återbesöken - ståstolen får användas.
Om jag ligger på sidan är det viktigt att ha en kudde mellan benen. Får då bättre ryggvinkel.
Jag får inte böja mig så att ryggen rundas.
Viktigt att sängen är ca 70cm hög så att jag kan lägga mig med dykmetod. (Får hem en sjukhussäng eftersom lämplig benförhöjning till vår säng inte fanns, ska levereras idag)
Jag får inte vrida kroppen utan måste flytta fötter om jag måste vridas.
Och en massa annat. Skriver ner. Sjukgymnasten har nu förstått mitt osynliga handikapp - att jag inte minns utan måste skriva ner.
Bestämmes hemgång 2/12. SKÖNT!
Bårtaxi ska hämta klockan 14. Äldsta dottern ska hämta hjälpmedel på urologen innan. Hon hjälper mig att packa ihop och ska åka med i transporten hem. SKÖNT det också!
Kommunen ska komma hem med hjälpmedel 2/12 - toastolsförhöjning, strumppådragare, ståstol, griptång, glidlakan och innerollator. Sjuksöterskan berättar att det står något som hon aldrig sett tidigare - hjälpmedel lämnas under förutsättning att patienten är hemma. Hur kul är det att komma hem nyopererad utan toastolsförhöjning i hemmet!? Kunde ingen kommit förbi med den innan?
Jag får under inga omständigheter böja båda benen mer än 30 grader. Ett ben åt gången kan jag böja mer, men inte båda. Känner tveksamhet och oro att allt ska fungera.
Arbetsterapeuten berättar att hon inte fått bekräftelse från kommunen. Kan inte komma i kontakt med någon via telefon - bara telefonsvarare som hon lämnat meddelande till och fax som inte besvarats. Gissa hur det känns...
Träffar mannen som fått opererat in instrumentet i ryggen. Sticker ut så att man skymtar genom hans t-shirt. Ser ONT ut. Han bekräftar att det gör ont också. Eftersom han ska känna efter hur hans smärta ner i benen påverkas ska han ju helst inte ta smärtstillande mer än till natten. Stackare! Nästa dag ska så dr ställa in ryggen med ett instrument som monteras på skruvarna. Bra att man kan testa så att man inte stelopererar i onödan, men stackare... Träffar tyvärr inte honom igen, så jag vet inte hur det gick. Hoppas att det blev bra för hans skull!
Pratar med några andra patienter jag träffat innan. Vi är fyra som ska åka hem nästa dag. Vi undrar hur våra Ullaredsresenärer i personalen har det. Många av oss patienter har haft roligt med dem. TV-serien från Ullared på kanal 5 har gjort sitt. Vi har gett tips om att de ska hålla ögonen öppna efter andra Ullaredsresenärer... Förslag...
Behövs lite gymnastik av skrattmuskler nu!
kommer ett "klipp" här
Blir tappad flera gånger under dagen. Måste erkänna att jag spänner mig, men det är kanske inte konstigt... Blir varsamt behandlad idag.
Måndag 30/11 - sex dagar efter operation
Vaknar av att jag får en ny rumskompis. Hon bröt sitt ben i somras och det vill inte läka. Man ska byta en märgspik, så det ska göras om och brytas upp. Står som nr 1 på operationslistan får hon veta (blir körd till operation 11.20 eftersom trafikolycka kommer emellan tydligen)
Syster K får fart på mig idag! Hon är en härlig person, jag gillar verkligen hennes sätt! Äter frukost i ståstolen. Tvättar och klär på mig.
Till lunch kommer syster S och undrar om urologen kan komma kl 14.30 för instruktion av tappning. Ringer maken som ställer in tandläkarbesök och kastar sig iväg. Tur attt hans chef är bra att förhandla med (=han själv).
Äldsta dottern kommer på besök som vi bestämt tidigare. Hon kommer lite tidigare och vi hinner prata lite.
Det visar sig att maken har naturlig fallenhet för vårdande arbete. Han får instruktioner av sköterskan på urologen och fixar det hela med glans. Lätt på handen som en fjäder! Vi får veta vad man gör om man "kommer fel". Att man i så fall kasserar katetern som hamnat på avvägar. Viktigt med hygien. Bra att han får instruktioner av sjukvårdspersonal med gedigna kunskaper. Jag har själv lärt mig att tappa med små korta katetrar under våren. Det är vanligt att personer med MS får problem dels med blåstömning, men även som jag problem med att komma igång att kissa. Urin som står kvar i blåsan kan ställa till framtida problem, så det är bra att lära sig hantera självständigt. Jag fick veta att eftersom jag efter operationen inte kunde nå att tappa mig själv så var det viktigt hur det skulle lösas och att jag inte fick komma hem innan det. Att det för oss kändes naturligt att vi själva, jag och maken, själv kunde klara det hela kändes självständigare. Alternativet var hemtjänst/hemsjukvård och det har jag ju inte i övrigt så det skulle säkert ta tid att ordna.
Urologen beslutar att jag SKA tappas var 4:e timme, inte bara scannas med bladder (mäter med ultraljud mängden urin i blåsan - kan vara svårt att tömma efter operationer/ryggbesvär i ländryggen).
Jag följer man och dotter ut innan de ska köra. Skönt med promenad.
När jag går i korridoren får en man som "bor" längre bort i korridoren syn på mig. Han kommer ut för att prata. Han har blivit opererad för diskbråck flera gånger men inte blivit bra. Har mycket besvär från ryggen. Nästa dag ska han få opererat in ett öppet instrument tillfälligt för att se om han får mindre smärtor. Blir han då bättre så opererar man bort det igen och han ska i så fall permanentopereras steloperation i januari.
Jag berättar om min situation och visar att jag inte kunnat stå eller gå som jag kan nu - en vecka efter operationen. Han håller med om att det är både fantastiskt och skönt. Jag lovar att hålla både händer och fötter för att allt ska bli bra för hans del!
Blir ganska trött efter min tur. Får smärtstillande men hinner inte vila före maten. Får en fråga från sjuksköterskan om jag fått nya tabletter sedan sist. Nej, inte vad jag vet... NÅGON har lyckats sätta mediciner som INTE är mina i min låda. Fint. Tur att jag har koll nu!
Klockan 20.30 ska jag tappas. Får veta att jag ju ska tappas var 4:e timme. Mmm, det är ju ungefär 5 1/2 timme sen nu. Ok. Blir tvättad med svamp. Blygdläpparna dras isär så mycket att det känns som om jag ska spricka på mitten. På det en frottehandduk och det tryckes rejält. Kvider till - det gör ont! Så ska katetern in. MEN, hon sticker fel tre gånger, kommer in i slidan. Jag erbjuder mig att rikta in lampan så att hon får bättre ljus, men inte... Och inte byter hon kateter heller (det funderar jag inte på direkt utan efteråt). Det känns son om hon är jättelångt inne... Det gör ont. När hon sen tycker att det börjar komma mindre håller hon ut påsen vid sidan av sängen för att se om det rinner mer. Då TAPPAR hon påsen i golvet. Det sliter till i katetern trots att hon håller kvar ena handen där.
Jag kan berätta att jag har ONT efteråt. Får inte ens en ursäkt. Min rumsgranne frågar försiktigt hur det kändes. Hon hade hört mig. Tycker inte heller att det verkar klokt.
Jag har ont hela kvällen och när nattpersonalen kommer är det en av mina nattänglar. Hon ser på mig att det inte står rätt till. Berättar vad jag gått igenom och hur det känns nu.
Går på toa och mot order ber jag att man bladdrar. Tömmer bra. Jag har blivit tappad av nattängel tidigare utan något problem, men vi känner båda att mitt underliv vill vara i fred nu.
Syster K får fart på mig idag! Hon är en härlig person, jag gillar verkligen hennes sätt! Äter frukost i ståstolen. Tvättar och klär på mig.
Till lunch kommer syster S och undrar om urologen kan komma kl 14.30 för instruktion av tappning. Ringer maken som ställer in tandläkarbesök och kastar sig iväg. Tur attt hans chef är bra att förhandla med (=han själv).
Äldsta dottern kommer på besök som vi bestämt tidigare. Hon kommer lite tidigare och vi hinner prata lite.
Det visar sig att maken har naturlig fallenhet för vårdande arbete. Han får instruktioner av sköterskan på urologen och fixar det hela med glans. Lätt på handen som en fjäder! Vi får veta vad man gör om man "kommer fel". Att man i så fall kasserar katetern som hamnat på avvägar. Viktigt med hygien. Bra att han får instruktioner av sjukvårdspersonal med gedigna kunskaper. Jag har själv lärt mig att tappa med små korta katetrar under våren. Det är vanligt att personer med MS får problem dels med blåstömning, men även som jag problem med att komma igång att kissa. Urin som står kvar i blåsan kan ställa till framtida problem, så det är bra att lära sig hantera självständigt. Jag fick veta att eftersom jag efter operationen inte kunde nå att tappa mig själv så var det viktigt hur det skulle lösas och att jag inte fick komma hem innan det. Att det för oss kändes naturligt att vi själva, jag och maken, själv kunde klara det hela kändes självständigare. Alternativet var hemtjänst/hemsjukvård och det har jag ju inte i övrigt så det skulle säkert ta tid att ordna.
Urologen beslutar att jag SKA tappas var 4:e timme, inte bara scannas med bladder (mäter med ultraljud mängden urin i blåsan - kan vara svårt att tömma efter operationer/ryggbesvär i ländryggen).
Jag följer man och dotter ut innan de ska köra. Skönt med promenad.
När jag går i korridoren får en man som "bor" längre bort i korridoren syn på mig. Han kommer ut för att prata. Han har blivit opererad för diskbråck flera gånger men inte blivit bra. Har mycket besvär från ryggen. Nästa dag ska han få opererat in ett öppet instrument tillfälligt för att se om han får mindre smärtor. Blir han då bättre så opererar man bort det igen och han ska i så fall permanentopereras steloperation i januari.
Jag berättar om min situation och visar att jag inte kunnat stå eller gå som jag kan nu - en vecka efter operationen. Han håller med om att det är både fantastiskt och skönt. Jag lovar att hålla både händer och fötter för att allt ska bli bra för hans del!
Blir ganska trött efter min tur. Får smärtstillande men hinner inte vila före maten. Får en fråga från sjuksköterskan om jag fått nya tabletter sedan sist. Nej, inte vad jag vet... NÅGON har lyckats sätta mediciner som INTE är mina i min låda. Fint. Tur att jag har koll nu!
Klockan 20.30 ska jag tappas. Får veta att jag ju ska tappas var 4:e timme. Mmm, det är ju ungefär 5 1/2 timme sen nu. Ok. Blir tvättad med svamp. Blygdläpparna dras isär så mycket att det känns som om jag ska spricka på mitten. På det en frottehandduk och det tryckes rejält. Kvider till - det gör ont! Så ska katetern in. MEN, hon sticker fel tre gånger, kommer in i slidan. Jag erbjuder mig att rikta in lampan så att hon får bättre ljus, men inte... Och inte byter hon kateter heller (det funderar jag inte på direkt utan efteråt). Det känns son om hon är jättelångt inne... Det gör ont. När hon sen tycker att det börjar komma mindre håller hon ut påsen vid sidan av sängen för att se om det rinner mer. Då TAPPAR hon påsen i golvet. Det sliter till i katetern trots att hon håller kvar ena handen där.
Jag kan berätta att jag har ONT efteråt. Får inte ens en ursäkt. Min rumsgranne frågar försiktigt hur det kändes. Hon hade hört mig. Tycker inte heller att det verkar klokt.
Jag har ont hela kvällen och när nattpersonalen kommer är det en av mina nattänglar. Hon ser på mig att det inte står rätt till. Berättar vad jag gått igenom och hur det känns nu.
Går på toa och mot order ber jag att man bladdrar. Tömmer bra. Jag har blivit tappad av nattängel tidigare utan något problem, men vi känner båda att mitt underliv vill vara i fred nu.
söndag 11 april 2010
Söndag - dag fem efter operationen
Får frukost före tabletterna igen. Får en påse Movicol för magen. Klart att det är viktigt att få igång magen.
Tar toarundan och klarar både stora och lilla pi. SÅ SKÖNT. Känner mig ganska normal efter det.
Hurtfriskt sätter jag på mig morgonrocken och tänker "sitta i ståstolen" och äta frukost. Trodde jag! Det börjar snurra i skallen och det blir sängen med dykning istället för att svimma. Svetten dryper av mig. Frukost i sängen liggande igen.
Får veta av sköterskan att idag - fem dagar efter operationen - är det ok att få duscha. När hon sen ser min bleka nuna undrar hon om jag provat liggande dusch - nej... Ber henne ta några andra patienter före. Jag vilar och samlar mig. Tänker att om jag får sitta på toaförhöjningen när jag är på toa, så måste jag väl kunna sätta mig på den vid dusch också eftersom duschpallar inte är så höga så att jag kan använda dem.
Sköterskan tycker att förslaget verkar bra. Hon tar bort larmknappar och annat känsligt i närheten. När jag får vatten på mig känns det uppiggande och jag kan snart stå i duschen. Känslan att ha "stolen" i närheten är bra. Jag finner ingen anledning att chansa för jag vill INTE trilla! Tydligen har man inte tänkt på toastolsförhöjningen som möjlig duschstol tidigare på avdelningen - bra att vi kom på det!
Det känns så skönt att vara nyduschad. Äter min lunch i ståstolen, visserligen på rummet, men ändå. Framsteg! Det känns skönt!
Under eftermiddagen syr jag på capen. Tittar på tv. Går upp en tur och går i korridoren och ut i matsalen. Känns skönt att kunna röra sig. Byter ut gåbordet mot Thony (rollatorn) eftersom han ju är så smidig och läcker! Vilar. Fikar.
Mycket besök hos andra patienter idag också. Gränsen med en besökare per patient verkar i alla fall inte gälla på helgen! När jag får hjälp av personal sticker två damer och en liten kille in och frågar var de kan få mer kaffe och även mjölk till kaffet, killen vill ha läsk. Personalen berättar artigt att hon är där för patienternas skull och hänvisar till annan personal som inte är upptagen med patient! Ibland kan man ju få undra... Personalen vet om mitt fall och hon tycker nog att det känns lite generande...
Pratar med sonen i telefon. Hör på hans röst att han är ledsen. Han har blivit förkyld, så han tycker inte att det är så bra att han följer med om någon ska åka för att hälsa på mig. Ansvarsfull elvaåring. Synd att "vissa påhoppare" inte förstår hur illa de gjort oss!
Äter middag. Ser på TV. Tar en tur. Skriver lite. Kvällen går.
Verkar inte få någon rumskompis ikväll.
Tar toarundan och klarar både stora och lilla pi. SÅ SKÖNT. Känner mig ganska normal efter det.
Hurtfriskt sätter jag på mig morgonrocken och tänker "sitta i ståstolen" och äta frukost. Trodde jag! Det börjar snurra i skallen och det blir sängen med dykning istället för att svimma. Svetten dryper av mig. Frukost i sängen liggande igen.
Får veta av sköterskan att idag - fem dagar efter operationen - är det ok att få duscha. När hon sen ser min bleka nuna undrar hon om jag provat liggande dusch - nej... Ber henne ta några andra patienter före. Jag vilar och samlar mig. Tänker att om jag får sitta på toaförhöjningen när jag är på toa, så måste jag väl kunna sätta mig på den vid dusch också eftersom duschpallar inte är så höga så att jag kan använda dem.
Sköterskan tycker att förslaget verkar bra. Hon tar bort larmknappar och annat känsligt i närheten. När jag får vatten på mig känns det uppiggande och jag kan snart stå i duschen. Känslan att ha "stolen" i närheten är bra. Jag finner ingen anledning att chansa för jag vill INTE trilla! Tydligen har man inte tänkt på toastolsförhöjningen som möjlig duschstol tidigare på avdelningen - bra att vi kom på det!
Det känns så skönt att vara nyduschad. Äter min lunch i ståstolen, visserligen på rummet, men ändå. Framsteg! Det känns skönt!
Under eftermiddagen syr jag på capen. Tittar på tv. Går upp en tur och går i korridoren och ut i matsalen. Känns skönt att kunna röra sig. Byter ut gåbordet mot Thony (rollatorn) eftersom han ju är så smidig och läcker! Vilar. Fikar.
Mycket besök hos andra patienter idag också. Gränsen med en besökare per patient verkar i alla fall inte gälla på helgen! När jag får hjälp av personal sticker två damer och en liten kille in och frågar var de kan få mer kaffe och även mjölk till kaffet, killen vill ha läsk. Personalen berättar artigt att hon är där för patienternas skull och hänvisar till annan personal som inte är upptagen med patient! Ibland kan man ju få undra... Personalen vet om mitt fall och hon tycker nog att det känns lite generande...
Pratar med sonen i telefon. Hör på hans röst att han är ledsen. Han har blivit förkyld, så han tycker inte att det är så bra att han följer med om någon ska åka för att hälsa på mig. Ansvarsfull elvaåring. Synd att "vissa påhoppare" inte förstår hur illa de gjort oss!
Äter middag. Ser på TV. Tar en tur. Skriver lite. Kvällen går.
Verkar inte få någon rumskompis ikväll.
Lördag - dag fyra efter operationen
Lördagsmorgon i "nya rummet".
Har bytt väderstreck och därför fått det svalare. Vinden ligger på och temperaturen börjar gå mot vinter...
Frukost 9.10. Får medicinerna 9.25. Pipig som jag är så får jag vänta med frukosten tills den värsta smättoppen är kapad.
Magen känns uppspänd...
Toalett och tvätt = trött igen, får justera ut korsetten för att kunna andas. Somnar en stund innan lunch.
Kan bara äta lite till lunch... Får helt enkelt inte plats. Får Movicol pulver, katrinplommondryck och under eftermiddagen ett glas med hela katrinplommon eftersom drycken tagit slut.
Till kväll känner jag mig som om jag svalt en hel ko - minst!
Till slut resultat! Gissa då vad! Kan inte nå till för att torka mig där bak! För mig känns detta INTE kul - måste ringa på hjälp. För personalen är detta inget konstigt, MEN det är det för mig. Gillar INTE känslan...
Tittar på TV. Slösover lite. Tittar i en tidning...
Många besökare hos andra patienter. Barn som springer i korridoren. Mig stör det inte, MEN restriktionerna - hur har man det med dem under helgen? Mina barn och jag har blivit botade av det lugnt sagt burdusa påhoppet. Trist att glädjen av att få ha ungarna kring mig inte finns... Tydligen har man inte samma regler på hela avdelningen!
Lång dag.
Känner mig inte så uppblåst i magen inför natten. Det kör rundor och det är väl inte så konstigt med alla pulver och alla katrinplommon...
Sover ok. Ber nattpersonalen väcka mig ca 04-05 efter hur deras situation ser ut och att jag då får min smärtstillande kapsel.
Har bytt väderstreck och därför fått det svalare. Vinden ligger på och temperaturen börjar gå mot vinter...
Frukost 9.10. Får medicinerna 9.25. Pipig som jag är så får jag vänta med frukosten tills den värsta smättoppen är kapad.
Magen känns uppspänd...
Toalett och tvätt = trött igen, får justera ut korsetten för att kunna andas. Somnar en stund innan lunch.
Kan bara äta lite till lunch... Får helt enkelt inte plats. Får Movicol pulver, katrinplommondryck och under eftermiddagen ett glas med hela katrinplommon eftersom drycken tagit slut.
Till kväll känner jag mig som om jag svalt en hel ko - minst!
Till slut resultat! Gissa då vad! Kan inte nå till för att torka mig där bak! För mig känns detta INTE kul - måste ringa på hjälp. För personalen är detta inget konstigt, MEN det är det för mig. Gillar INTE känslan...
Tittar på TV. Slösover lite. Tittar i en tidning...
Många besökare hos andra patienter. Barn som springer i korridoren. Mig stör det inte, MEN restriktionerna - hur har man det med dem under helgen? Mina barn och jag har blivit botade av det lugnt sagt burdusa påhoppet. Trist att glädjen av att få ha ungarna kring mig inte finns... Tydligen har man inte samma regler på hela avdelningen!
Lång dag.
Känner mig inte så uppblåst i magen inför natten. Det kör rundor och det är väl inte så konstigt med alla pulver och alla katrinplommon...
Sover ok. Ber nattpersonalen väcka mig ca 04-05 efter hur deras situation ser ut och att jag då får min smärtstillande kapsel.
fredag 9 april 2010
Dag 3 efter operationen
Har under natten en känsla av att förbandet på handen där smärtdroppet är kopplat känns vått. Nattpersonalen kollar - säger att det nog bara är som det känns.
Vaknar till vid fyratiden på morgonen när jag försöker vända mig. Har en inre stresskänsla. Snabb puls igen. Illamående.
När jag ska vända mig ska jag böja det ben som ska hamna överst och ta tag med handen på samma sida för att hjälpa till. Justerar droppåsen och trycker för en smärtdos. Har då handen fritt i luften. Ser att det rinner från handen - kanske inte som jag inbillar mig att det känns fuktigt! Trycker på den röda klockan (en av få gånger, men dörren är ju stängd och jag behöver ju hjälp). Det tar lång tid, inte bara känslan utan även faktisk tid. Det är väl en natt med mycket jobb... Ligger och funderar - det kanske inte är konstigt att jag har ONT. På täcket lär ju inget dropp hjälpa... Personal kommer och undrar vad jag vill - berättar. Får veta att sjuksköterskan har mycket att göra och att det kan dröja... Jag har ju inte mycket annat att välja på än att vänta.
När morgonturen för nattpersonalen kommer får jag en ny kanyl i samma hand. Får veta att det varit mycket att göra under natten igen. Funderar varför man då inte kunde spola den redan befintliga kanylen på andra handen eftersom jag ju bara har smärtdroppet, men väljer att inte kommentera. Det känns som om jag inte är populär precis. Tänker bara på att det borde ha sparat tid och kanske kunde jag fått ha nytta av smärtdroppet lite tidigare...
Är kallsvettig. Har 38,3 i temp jag som brukar ha 36-36,2. Drar mig till minnes att jag läst att en tempstegring kan vara ett tecken på att en lätt inflammation börjat och att det är bra för att läkningen då kommer igång. Kan bara inte minnas var jag läste det...
Detta känns som en början på en dag där mycket går fel. Jag får hjälp mot mitt illamående med en tablett som jag får av dagpersonalens sjuksköterska. Hon kollar puls och syresättning. Har dålig syresättning som kan vara en orsak till illamåendet. Berättar om smärtpumpen och kanylen - kan nog vara ännu en orsak. Får en fuktad kall tvättlapp att ha på tinningen.
Dr B kommer in vid 8. Han ser fundersam ut när jag inte mår bra idag heller. Berättar att jag gått igenom en stor operation där det var betydligt trängre än vad han räknat med och att det självklart blir tuffare med smärta då. Har opererats för spinal stenos L4-L5 med inslag av spondylolistes L4 (kotglidning). Operationen kallas "dekompression tillsammans med bakre instrumentell fusion" - man rensar i kanalen i kotorna, försöker få den glidande kotan bakåt, fäster med plattor och skruv och stärker upp med en "bengägga" som tas dels från överblivna kotdelar, dels från bit av höftbenskammen. På utsidan av kotan ska "bengäggan" läka och bilda en benbrygga. Plattor och skruv tillsammans med "benbryggan" ska bilda den stela delen mellan kotorna L4 och L5. Tiden som läkningen och inlagringen av kalcium i bryggan tar ger den tid som man får restriktioner och är olika från fall till fall. (får detta förklarat flera gånger under mina dagar på sjukhuset som tur är för idag är jag nog inte riktigt observant eftersom jag har så ont).
Jag berättar att jag har funderingar om verkligen smärtpumpen är till hjälp. Kanske kan jag istället komplettera med tabletter och att nattpersonalen istället väcker mig med jämna mellanrum så att jag slipper den starka morgonsmärtan. Det beslutas att jag ska prata med narkos/smärtpersonal igen.
Efter att dr varit inne hos mig känns det som om personalen glömt bort mig. Precis innan dr kom frågade man om vad jag ville ha för frukost. Jag känner mig fortfarande ledsen efter gårdagens inträffade. Fick veta att lillebror varit ledsen hela vägen hem och sen inte mått bra på kvällen. Har inte haft så lustig natt med alla funderingar och klart är smärta, dålig syresättning och allt en enda röra inom mig nu.
9.20 kommer arbetsterapeuten in. Då har jag inte ätit frukost - man hade "glömt" bort mig. Nu får det bli snabba ryck! Ska vara på röntgen 9.40. Hämtas av transportör. Väntar en god stund före röntgen och en lång stund efter. Jag har ju ingen klocka, har ont, inget tidsperspektiv och kan inte precis gå därifrån heller.
När jag kommer upp på avdelningen står nästa transportör där för att ta mig till ortopedmottagningen för korsettutprovningen. Får ett nytt plåster med mig som lägges på sängen. Iväg igen! Passerar röntgen igen, känns lite rörigt. Sängen stannas i en korridor på ortopedmottagningen och jag får en kölapp av transportören. Ligger där i korridoren med massor av folk som kommer och går. Tänker på sekreterarens restriktioner i influensatider - känns väldigt relevant just nu. Känner inte en kotte och allt från äldre till små barn passerar. Väntar läääänge.
Ironiskt nog får jag dessutom vara med om följande: Kommer en dam från inre delen av korridoren. Träffar en dam en liten bit från min fotända. Hej, heej, puss och kram på båda sidor av kinderna - länge sen vi sågs - nej jag måste rusa, mår illa, vet inte om jag fått vinterkräksjukan, går på barnens förskola du vet...
Fy vad äckligt säger jag bara - och inte kunde jag komma därifrån heller!
Kommer in cirka kl 12 och får provat till korsetten. Ska vara en platta bak i korsetten som ska värmas och sedan formas efter mig. Tar en stund innan plattan härdat och svalnat klart. Väntan. När jag är färdig ringer man transport som hämtar mig till avdelningen. Samma kille som tog mig till röntgen hämtar mig på ortopeden. Frågar om jag fått åka direkt från röntgen - inte precis!
Som tur är har man sparat lunchen.
Får sedan veta att jag måste byta rum. Man ska bara se var jag ska placeras sen...
Hör inget om rumsbytet mer. Frågar efter kvällsmaten. Får då veta att jag nu ska på sal. ???
Frågar om detta har med min överträdelse när mina tre barn var på besök och jag fick höra visdomens ord!? Någon form av straff? Det har ju inte varit en dag då det pratats i onödan med mig precis! Dörren smäller igen...
Blir jätteledsen igen.
Klockan 19 ska jag så flyttas. När sköterskan ser hur ledsen jag är vill hon att jag berättar. Hon tycker inte att detta duger! Tar resolut ett samtal med sjuksköterskan och kommer så igen. Berättar att jag inte ska finna mig i denna behandlingen. Får liknelsen att hon själv inte tycker att det hjälper hennes nageltrång att fattiga i Afrika får svälta... Så sant. Hon småpratar hela tiden och får mig att må lite bättre. Berättar att jag ska få TV på nya krypinnet. Får i alla fall vara ensam tills på söndag... Med tanke på mage mm känns det bra.
När jag kommit till ro tar hon sen bort båda kanylerna. Ska få tabletter under kvällen och natten. Hann klart inte träffa smärtpersonalen, men någon har klarat det i mitt ställe. Bara att hoppas att det blir bättre!
Vaknar till vid fyratiden på morgonen när jag försöker vända mig. Har en inre stresskänsla. Snabb puls igen. Illamående.
När jag ska vända mig ska jag böja det ben som ska hamna överst och ta tag med handen på samma sida för att hjälpa till. Justerar droppåsen och trycker för en smärtdos. Har då handen fritt i luften. Ser att det rinner från handen - kanske inte som jag inbillar mig att det känns fuktigt! Trycker på den röda klockan (en av få gånger, men dörren är ju stängd och jag behöver ju hjälp). Det tar lång tid, inte bara känslan utan även faktisk tid. Det är väl en natt med mycket jobb... Ligger och funderar - det kanske inte är konstigt att jag har ONT. På täcket lär ju inget dropp hjälpa... Personal kommer och undrar vad jag vill - berättar. Får veta att sjuksköterskan har mycket att göra och att det kan dröja... Jag har ju inte mycket annat att välja på än att vänta.
När morgonturen för nattpersonalen kommer får jag en ny kanyl i samma hand. Får veta att det varit mycket att göra under natten igen. Funderar varför man då inte kunde spola den redan befintliga kanylen på andra handen eftersom jag ju bara har smärtdroppet, men väljer att inte kommentera. Det känns som om jag inte är populär precis. Tänker bara på att det borde ha sparat tid och kanske kunde jag fått ha nytta av smärtdroppet lite tidigare...
Är kallsvettig. Har 38,3 i temp jag som brukar ha 36-36,2. Drar mig till minnes att jag läst att en tempstegring kan vara ett tecken på att en lätt inflammation börjat och att det är bra för att läkningen då kommer igång. Kan bara inte minnas var jag läste det...
Detta känns som en början på en dag där mycket går fel. Jag får hjälp mot mitt illamående med en tablett som jag får av dagpersonalens sjuksköterska. Hon kollar puls och syresättning. Har dålig syresättning som kan vara en orsak till illamåendet. Berättar om smärtpumpen och kanylen - kan nog vara ännu en orsak. Får en fuktad kall tvättlapp att ha på tinningen.
Dr B kommer in vid 8. Han ser fundersam ut när jag inte mår bra idag heller. Berättar att jag gått igenom en stor operation där det var betydligt trängre än vad han räknat med och att det självklart blir tuffare med smärta då. Har opererats för spinal stenos L4-L5 med inslag av spondylolistes L4 (kotglidning). Operationen kallas "dekompression tillsammans med bakre instrumentell fusion" - man rensar i kanalen i kotorna, försöker få den glidande kotan bakåt, fäster med plattor och skruv och stärker upp med en "bengägga" som tas dels från överblivna kotdelar, dels från bit av höftbenskammen. På utsidan av kotan ska "bengäggan" läka och bilda en benbrygga. Plattor och skruv tillsammans med "benbryggan" ska bilda den stela delen mellan kotorna L4 och L5. Tiden som läkningen och inlagringen av kalcium i bryggan tar ger den tid som man får restriktioner och är olika från fall till fall. (får detta förklarat flera gånger under mina dagar på sjukhuset som tur är för idag är jag nog inte riktigt observant eftersom jag har så ont).
Jag berättar att jag har funderingar om verkligen smärtpumpen är till hjälp. Kanske kan jag istället komplettera med tabletter och att nattpersonalen istället väcker mig med jämna mellanrum så att jag slipper den starka morgonsmärtan. Det beslutas att jag ska prata med narkos/smärtpersonal igen.
Efter att dr varit inne hos mig känns det som om personalen glömt bort mig. Precis innan dr kom frågade man om vad jag ville ha för frukost. Jag känner mig fortfarande ledsen efter gårdagens inträffade. Fick veta att lillebror varit ledsen hela vägen hem och sen inte mått bra på kvällen. Har inte haft så lustig natt med alla funderingar och klart är smärta, dålig syresättning och allt en enda röra inom mig nu.
9.20 kommer arbetsterapeuten in. Då har jag inte ätit frukost - man hade "glömt" bort mig. Nu får det bli snabba ryck! Ska vara på röntgen 9.40. Hämtas av transportör. Väntar en god stund före röntgen och en lång stund efter. Jag har ju ingen klocka, har ont, inget tidsperspektiv och kan inte precis gå därifrån heller.
När jag kommer upp på avdelningen står nästa transportör där för att ta mig till ortopedmottagningen för korsettutprovningen. Får ett nytt plåster med mig som lägges på sängen. Iväg igen! Passerar röntgen igen, känns lite rörigt. Sängen stannas i en korridor på ortopedmottagningen och jag får en kölapp av transportören. Ligger där i korridoren med massor av folk som kommer och går. Tänker på sekreterarens restriktioner i influensatider - känns väldigt relevant just nu. Känner inte en kotte och allt från äldre till små barn passerar. Väntar läääänge.
Ironiskt nog får jag dessutom vara med om följande: Kommer en dam från inre delen av korridoren. Träffar en dam en liten bit från min fotända. Hej, heej, puss och kram på båda sidor av kinderna - länge sen vi sågs - nej jag måste rusa, mår illa, vet inte om jag fått vinterkräksjukan, går på barnens förskola du vet...
Fy vad äckligt säger jag bara - och inte kunde jag komma därifrån heller!
Kommer in cirka kl 12 och får provat till korsetten. Ska vara en platta bak i korsetten som ska värmas och sedan formas efter mig. Tar en stund innan plattan härdat och svalnat klart. Väntan. När jag är färdig ringer man transport som hämtar mig till avdelningen. Samma kille som tog mig till röntgen hämtar mig på ortopeden. Frågar om jag fått åka direkt från röntgen - inte precis!
Som tur är har man sparat lunchen.
Får sedan veta att jag måste byta rum. Man ska bara se var jag ska placeras sen...
Hör inget om rumsbytet mer. Frågar efter kvällsmaten. Får då veta att jag nu ska på sal. ???
Frågar om detta har med min överträdelse när mina tre barn var på besök och jag fick höra visdomens ord!? Någon form av straff? Det har ju inte varit en dag då det pratats i onödan med mig precis! Dörren smäller igen...
Blir jätteledsen igen.
Klockan 19 ska jag så flyttas. När sköterskan ser hur ledsen jag är vill hon att jag berättar. Hon tycker inte att detta duger! Tar resolut ett samtal med sjuksköterskan och kommer så igen. Berättar att jag inte ska finna mig i denna behandlingen. Får liknelsen att hon själv inte tycker att det hjälper hennes nageltrång att fattiga i Afrika får svälta... Så sant. Hon småpratar hela tiden och får mig att må lite bättre. Berättar att jag ska få TV på nya krypinnet. Får i alla fall vara ensam tills på söndag... Med tanke på mage mm känns det bra.
När jag kommit till ro tar hon sen bort båda kanylerna. Ska få tabletter under kvällen och natten. Hann klart inte träffa smärtpersonalen, men någon har klarat det i mitt ställe. Bara att hoppas att det blir bättre!
tisdag 6 april 2010
Dag 2 efter operationen
Har hela natten haft en snabb puls upp till 150. Jämn hela tiden och inget jag oroat mig för, men noterat... Känner mig illamående. Båda delar beror troligen på smärtan. Har funderat på mina tabletter under natten - jag fick inte mina Dolcontin igårkväll heller!? Har inte haft full koll själv, men det ska väl fungera enligt överenskommen medicinlista. Har tryckt en hel del på smärtpumpen under natten, men får tydligen inte tillfredsställande smärtlindring. Frågar varför det inte funkar!
Får frågan om jag legat och "jagat upp mig" pga pulsen. Knappast! Tycker ändå att det är märkligt att det är så här. Sköterskorna ska kalla in medicinkontakt. Själv undrar jag hur medicineringen funkar...
Smärtsköterskorna kommer. Har ju bara haft min stötdos vid tryck! Är det konstigt att jag haft ont! Dessutom INGA smärtstillande tabletter! NU blir det ändring. Får den avsedda basdosen med stötdoser vid tryck - högst 5 stötdoser per timme (har haft hela 4 sedan operationen!). Dessutom mina Dolcontintabletter morgon och kväll! Nu kanske det kan bli bättre...
Får min frukost - Proviva mango och vaniljyoghurt. Personalen tycker inte att min frukost är tillräcklig...
Dr B kommer in för en snabb koll. Han ser att jag har väldigt ont fortfarande. Säger som hastigast att min rygg var sämre än vad röntgen berättade och att det var en stor operation jag gått igenom. Vi bestämmer oss för att prata om operationen när jag mår bättre.
Får fuktade tvättlappar att torka vid tinningarna - känns lite bättre.
Sjukgymnasten tittar in och bestämmer sig för att jag måste vänta med min träning tills jag mår bättre.
Äter lunch och vilar. Min granne tittar in och ser att jag inte ser så pigg ut. Pratar en liten stund innan hon fortsätter på sin egen lunchrast. Glad att hon tar sig den tiden!
Mina tre barn kommer på besök. Får bamsekramar! Pratar om allt möjligt! Äldsta systern går ut till matsalen och hämtar en stol. De skiftas om att sitta vid fönstersidan på min rollator, i fåtöljen och på stolen. Till och med lillebror är lugn och städad - kanske lite tagen av att mor inte mår så bra.
Jag får fika.
Då kommer en dam som jag inte träffat förut in genom dörren. Hon börjar med att säga: Nu blir jag inte populär...
I MIN enfald tror jag att hon är en ny sjukgymnast som ska ta mig på en tur, för min vanliga sjukgymnast börjar någon gång så... TRÄNA vill jag! - men följande NEJ!!!
Ut ur hennes mun kommer - "med tanke på den nya influensan så har du alldeles för många besökare"!
Jag förklarar vem mina besökare är och att de alla är vaccinerade FÖR MIN SKULL! (vi diskuterade ju mitt förhållande och behovet av min familjs stöd och besök pga mina sjukdom ms vid inskrivningen och jag trodde i min enfald att journalanteckningar var till för detta!)
Får svaret att det tar hon INTE hänsyn till! DIREKTIVEN är så här... Hon har tydligen laddat rejält och jag måste tillstyrka att vad nu sjukvårdens överhuvuden präntat på ett papper som ju "sitter väl synligt" på HELA sjukhuset, så har hon läst på väl och lärt sig innehållet perfekt! Hon återger det en 7-8 gånger i stort sett ordagrant!
Jag undrar om hon tycker att en elvaåring ska först cykla sedan resa tåg och buss med byten cirka 4,5 mil enkel resa helt ensam! DIREKTIVEN säger ju EN besökande! Hon tycker på fullt allvar detta!
Känner mig mer och mer ledsen ju längre människan håller på! De två minsta lägger sig intill mig och gråter de med. Storasyster håller ställningarna.
Så får lillasyster helt enkelt nog! Människan kör samma ramsa om och om igen! Lillasyster säger till henne att - HENNE FÅR DE MINSANN BÄRA UT MED POLIS OM HON INTE SKULLE FÅ STANNA HOS SIN MOR! Hon förklarar att hon INTE tänker gå ut frivilligt. Dottern blir så arg att hon istället för att säga mer går in på "min" toalett.
Det uppskattas inte när jag så frågar personen vem hon är - om hon är avdelningsföreståndare eller vem hon företräder. Hon säger sig företräda personalen och står bakom utfärdade direktiv. Tydligen har direktionen eller arbetsgivaren inte lärt personen i fråga allmänt uppförande - alla andra i personalen har presenterat sig!
Strax efter kommer ljuva syster G in! Hon undrar hur det står till. Alla fyra gråter. Barnen är ledsna dels för att deras mor hade ont och inte mådde bra när de kom och dels för att de varit med om något som vi tyckte var helt otroligt. Syster G säger att hon ska skicka in en sjuksköterska som får prata igenom vad som hänt. Hon hade mött personen som varit inne hos oss...
Efter en liten stund kommer syster S in och hon är märkbart besvärad. Hon försvarar direktionens direktiv (allt annat skulle klart varit tjänstefel?) in i det sista, men att man kan göra undantag säger hon lite tidigare och tydligare in i samtalet. Jag undrar VEM som stört sig på att barnen suttit hos mig inne på det enskilda rummet. Jag hade förstått om det varit fler patienter som funnits på samma rum, men jag ligger ju ensam och om det är någon som är riskabel beträffande influensan så borde det vara jag för jag skulle ha blivit vaccinerad operationsdagen! Av oss fyra är det patienten som inte är vaccinerad! Frågar om vem personen som kom in på rummet var, hennes roll och identitet, men får svävande och inget direkt svar.
Ungarna ska ta bussen hem och lämnar mor efter kramar. Alla fyra är märkbart ledsna.
Funderar över logiken... Att "mitt fall" diskuteras vid nästa personalbyte är tydligt - dörren till mitt rum dras igen med en ljudlig smäll! Den har varit öppen hela tiden tidigare. Känns som om jag ska vara isolerad nu...
Till natten får jag helt plötsligt mina Simvastatin - de har inte stått på listan får jag höra - känns märkligt eftersom jag själv skrivit ut min medicinlista och har en kopia i min egen mapp som jag har på mitt rum... Där står de!
Är ledsen hela kvällen och natten. Sover oroligt och ryckigt.
I slutet av min sjukhusvistelse får jag på omvägar veta att den som kom in på mitt rum för att berätta om sjukhusets direktiv var - avdelningens sekreterare! Trodde faktiskt inte att hon hade patientkontakt i sin normala arbetsroll! Kanske hade hon mandat att vara avdelningsrepresentant när avdelningsföreståndaren var frånvarade? Märkligt tycker jag i alla fall - hade hon skrivit in eller uteslutit text som skulle skrivits in från inskrivningen eller vad föranledde hennes åtgärd... Där borde det stått om mina önskemål - eller hur? Ska ta tag i frågan när jag mår bättre... tror jag... hennes chef kan behöva veta om hennes "dåliga uppförande" - tycker jag!
Får frågan om jag legat och "jagat upp mig" pga pulsen. Knappast! Tycker ändå att det är märkligt att det är så här. Sköterskorna ska kalla in medicinkontakt. Själv undrar jag hur medicineringen funkar...
Smärtsköterskorna kommer. Har ju bara haft min stötdos vid tryck! Är det konstigt att jag haft ont! Dessutom INGA smärtstillande tabletter! NU blir det ändring. Får den avsedda basdosen med stötdoser vid tryck - högst 5 stötdoser per timme (har haft hela 4 sedan operationen!). Dessutom mina Dolcontintabletter morgon och kväll! Nu kanske det kan bli bättre...
Får min frukost - Proviva mango och vaniljyoghurt. Personalen tycker inte att min frukost är tillräcklig...
Dr B kommer in för en snabb koll. Han ser att jag har väldigt ont fortfarande. Säger som hastigast att min rygg var sämre än vad röntgen berättade och att det var en stor operation jag gått igenom. Vi bestämmer oss för att prata om operationen när jag mår bättre.
Får fuktade tvättlappar att torka vid tinningarna - känns lite bättre.
Sjukgymnasten tittar in och bestämmer sig för att jag måste vänta med min träning tills jag mår bättre.
Äter lunch och vilar. Min granne tittar in och ser att jag inte ser så pigg ut. Pratar en liten stund innan hon fortsätter på sin egen lunchrast. Glad att hon tar sig den tiden!
Mina tre barn kommer på besök. Får bamsekramar! Pratar om allt möjligt! Äldsta systern går ut till matsalen och hämtar en stol. De skiftas om att sitta vid fönstersidan på min rollator, i fåtöljen och på stolen. Till och med lillebror är lugn och städad - kanske lite tagen av att mor inte mår så bra.
Jag får fika.
Då kommer en dam som jag inte träffat förut in genom dörren. Hon börjar med att säga: Nu blir jag inte populär...
I MIN enfald tror jag att hon är en ny sjukgymnast som ska ta mig på en tur, för min vanliga sjukgymnast börjar någon gång så... TRÄNA vill jag! - men följande NEJ!!!
Ut ur hennes mun kommer - "med tanke på den nya influensan så har du alldeles för många besökare"!
Jag förklarar vem mina besökare är och att de alla är vaccinerade FÖR MIN SKULL! (vi diskuterade ju mitt förhållande och behovet av min familjs stöd och besök pga mina sjukdom ms vid inskrivningen och jag trodde i min enfald att journalanteckningar var till för detta!)
Får svaret att det tar hon INTE hänsyn till! DIREKTIVEN är så här... Hon har tydligen laddat rejält och jag måste tillstyrka att vad nu sjukvårdens överhuvuden präntat på ett papper som ju "sitter väl synligt" på HELA sjukhuset, så har hon läst på väl och lärt sig innehållet perfekt! Hon återger det en 7-8 gånger i stort sett ordagrant!
Jag undrar om hon tycker att en elvaåring ska först cykla sedan resa tåg och buss med byten cirka 4,5 mil enkel resa helt ensam! DIREKTIVEN säger ju EN besökande! Hon tycker på fullt allvar detta!
Känner mig mer och mer ledsen ju längre människan håller på! De två minsta lägger sig intill mig och gråter de med. Storasyster håller ställningarna.
Så får lillasyster helt enkelt nog! Människan kör samma ramsa om och om igen! Lillasyster säger till henne att - HENNE FÅR DE MINSANN BÄRA UT MED POLIS OM HON INTE SKULLE FÅ STANNA HOS SIN MOR! Hon förklarar att hon INTE tänker gå ut frivilligt. Dottern blir så arg att hon istället för att säga mer går in på "min" toalett.
Det uppskattas inte när jag så frågar personen vem hon är - om hon är avdelningsföreståndare eller vem hon företräder. Hon säger sig företräda personalen och står bakom utfärdade direktiv. Tydligen har direktionen eller arbetsgivaren inte lärt personen i fråga allmänt uppförande - alla andra i personalen har presenterat sig!
Strax efter kommer ljuva syster G in! Hon undrar hur det står till. Alla fyra gråter. Barnen är ledsna dels för att deras mor hade ont och inte mådde bra när de kom och dels för att de varit med om något som vi tyckte var helt otroligt. Syster G säger att hon ska skicka in en sjuksköterska som får prata igenom vad som hänt. Hon hade mött personen som varit inne hos oss...
Efter en liten stund kommer syster S in och hon är märkbart besvärad. Hon försvarar direktionens direktiv (allt annat skulle klart varit tjänstefel?) in i det sista, men att man kan göra undantag säger hon lite tidigare och tydligare in i samtalet. Jag undrar VEM som stört sig på att barnen suttit hos mig inne på det enskilda rummet. Jag hade förstått om det varit fler patienter som funnits på samma rum, men jag ligger ju ensam och om det är någon som är riskabel beträffande influensan så borde det vara jag för jag skulle ha blivit vaccinerad operationsdagen! Av oss fyra är det patienten som inte är vaccinerad! Frågar om vem personen som kom in på rummet var, hennes roll och identitet, men får svävande och inget direkt svar.
Ungarna ska ta bussen hem och lämnar mor efter kramar. Alla fyra är märkbart ledsna.
Funderar över logiken... Att "mitt fall" diskuteras vid nästa personalbyte är tydligt - dörren till mitt rum dras igen med en ljudlig smäll! Den har varit öppen hela tiden tidigare. Känns som om jag ska vara isolerad nu...
Till natten får jag helt plötsligt mina Simvastatin - de har inte stått på listan får jag höra - känns märkligt eftersom jag själv skrivit ut min medicinlista och har en kopia i min egen mapp som jag har på mitt rum... Där står de!
Är ledsen hela kvällen och natten. Sover oroligt och ryckigt.
I slutet av min sjukhusvistelse får jag på omvägar veta att den som kom in på mitt rum för att berätta om sjukhusets direktiv var - avdelningens sekreterare! Trodde faktiskt inte att hon hade patientkontakt i sin normala arbetsroll! Kanske hade hon mandat att vara avdelningsrepresentant när avdelningsföreståndaren var frånvarade? Märkligt tycker jag i alla fall - hade hon skrivit in eller uteslutit text som skulle skrivits in från inskrivningen eller vad föranledde hennes åtgärd... Där borde det stått om mina önskemål - eller hur? Ska ta tag i frågan när jag mår bättre... tror jag... hennes chef kan behöva veta om hennes "dåliga uppförande" - tycker jag!
måndag 5 april 2010
Dag 1 efter operationen
25 november 2009
Har under natten slumrat lite av och till. Fuktat munnen med "slickepinnarna". En bieffekt eller om man så vill - biverkan - av smärtlindringen är ju torrhet i munnen. Det känns verkligen skönt att få nytt kallt vatten i den lilla muggen där jag har dem stående. En liten gest från vårdpersonalen som har så stor betydelse för mitt välbefinnande! Omvårdnad behöver ju inte bara vara de stora tidskrävande resurserna, de små gesterna, samtalen under tvättning och en fråga hur man har det betyder så mycket!
Ligger och nästan fasar för att sjukgymnasten ska komma kl 9 som hon sa... Har ont.
Ska äta frukost. Svårt att välja eftersom jag inte känner för mat precis. Det blir en pipmugg med sugrör med Proviva mango och vaniljyoghurt utan musli. Tänkte helt ärligt - hur f... äter man yoghurt med musli liggande! Kämpar först med att få ner tabletterna! Det är svårt att lära sig att dricka och ta tabletter liggande! Smakar sen Proviva och upptäcker hur läskande gott det är. Vaniljyoghurt är inte så dumt heller!
Får hjälp med tvätt - det känns skönt med en "kattatvätt" - precis vad jag orkar just nu. Personalen som hjälper mig är så super! Behöver deras pushande. Berättar för eleven att han kan fritt ha "denna tanten" som försöksobjekt. Känner att det är en kille som passar i vården - lugn, trygg och tittar verkligen efter patientens signaler! (han har bra handledare också)
Efter en stund kommer så sjukgymnasten. Dags att ta sig upp från sängen! Hon hämtar ett gåbord och ett gäng medarbetare som kan hugga tag om det skulle behövas. Vänder mig på magen och inväntar att "omvärlden ska hinna med" (lite snurrigt i huvudet är det). Får under tiden tydliga instruktioner på hur jag ska göra. Vänsterfoten i golvet och händerna som trycker upp överkroppen, högerbenet i golvet. UPPE! Håller mig i gåbordet. Står först stilla en kort stund. Går till toalettdörren och sen tillbaka (man får kateter under operationen och den har jag kvar). Alla i rummet ger stöttande kommentarer och håller rätt på alla slangar och påsar. Är helt förundrad själv. Visst känns det, men jag är uppe och står och går mindre än ett dygn efter operationen! Det hade jag aldrig trott! (även om man sagt att så var brukligt) Kan inte låta bli att berätta - smärtan från ryggen ut i benen är borta! Visst gör det ont men det är inte den smärtan! Jag är så tacksam! Kände redan på postop att det liksom var konstigt "tyst" i kroppen. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var annorlunda - nu förstod jag! Tror nog inte att någon som inte haft en långvarig stark smärta kan helt förstå känslan. Tack för att det finns bra kirurger! Alla inom vården är viktiga i teamet för att få oss patienter att bli så bra som det är möjligt - helt klart, men utan denne mannens skickliga fingrar och tekniska medicinska lösningar skulle detta inte varit möjligt! Tillbaka till sängen genom dykning och sen väförtjänt vila!
Till lunch är det kyckling med sås, potatis och rödkål. Eleven erbjuder sig att hjälpa mig att dela kycklingen i bitar. Jag säger att jag ska försöka själv först... Precis då kommer min granne sjuksköterskan in för att hälsa på (hon jobbar på samma sjukhus men på en helt annan avdelning och har nu lunchrast). Hon har hört vårt samtal. Berättar att "hon(jag såklart!) är envis, men detta går ju bara inte!" Får hjälp att dela. Har inte världens bästa aptit och det beror inte på maten.
Vilar en stund igen...
Mina båda döttrar kommer! Kärt besök! Många kramar - vi har ömsesidigt saknat varandra! Tacksam över att jag har så fina töser! De sitter sen och underhåller mor sin. Berättar att jag får dåligt samvete av att ögonen inte orkar vara öppna hela tiden. Det är ju trots allt dagenefter! Jag hör och kan prata "nästan som vanligt" ändå. Yngsta dottern säger: Men mor - du är ju hög som ett hus... Faktiskt lagligt här min sköna - kan jag svara. Mina tre barn har ju de senaste åren sett sin mor förändras både till sätt och förmåga tyvärr (beror på min ms). Vi har diskuterat mycket om allt. De har lärt sig se när jag försöker få min och vår tillvaro att fungera som vanligt och när det är dags för dem att gripa in och hjälpa mig. Jag har ett stort stöd av mina barn och min make!
Sjukgymnasten och medhjälparna kommer och jag tar en ny tur. Denna gången är jag ute i korridoren och vänder! Döttrarna tar ett foto, men det blir inte så bra - jag är ju så snabb... När jag lagt mig ner igen tar döttrarna ett foto på förbandet på ryggen. Inte så mycket att se mer än ett plåster, men eftersom jag undrar och det inte är så lätt att kolla baksidan så... De ville ju kolla hur det såg ut och då måste ju jag också!
När det är dags för middag delar yngsta dottern resolut maten. Sen är det dags för dem att åka hem.
En timme efter att döttrarna åkt kommer männen i mitt liv. Maken och sonen! Sonen saknar mor. Han har klart varit mer orolig än vad han velat visa. Jag är tacksam och glad för min familj!
Natten som följer blir annorlunda. Jag "hör en massa i syne" - bl a kalvar som muar. Ser fyrkantiga "serierutor" som flyttar sig uppåt, neråt och i sidled ungefär som en gammal dålig film. Svetten rinner... Sover i perioder. Provar en gång att läsa lite, men kan inte fokusera varken på text eller innehåll.
Har under natten slumrat lite av och till. Fuktat munnen med "slickepinnarna". En bieffekt eller om man så vill - biverkan - av smärtlindringen är ju torrhet i munnen. Det känns verkligen skönt att få nytt kallt vatten i den lilla muggen där jag har dem stående. En liten gest från vårdpersonalen som har så stor betydelse för mitt välbefinnande! Omvårdnad behöver ju inte bara vara de stora tidskrävande resurserna, de små gesterna, samtalen under tvättning och en fråga hur man har det betyder så mycket!
Ligger och nästan fasar för att sjukgymnasten ska komma kl 9 som hon sa... Har ont.
Ska äta frukost. Svårt att välja eftersom jag inte känner för mat precis. Det blir en pipmugg med sugrör med Proviva mango och vaniljyoghurt utan musli. Tänkte helt ärligt - hur f... äter man yoghurt med musli liggande! Kämpar först med att få ner tabletterna! Det är svårt att lära sig att dricka och ta tabletter liggande! Smakar sen Proviva och upptäcker hur läskande gott det är. Vaniljyoghurt är inte så dumt heller!
Får hjälp med tvätt - det känns skönt med en "kattatvätt" - precis vad jag orkar just nu. Personalen som hjälper mig är så super! Behöver deras pushande. Berättar för eleven att han kan fritt ha "denna tanten" som försöksobjekt. Känner att det är en kille som passar i vården - lugn, trygg och tittar verkligen efter patientens signaler! (han har bra handledare också)
Efter en stund kommer så sjukgymnasten. Dags att ta sig upp från sängen! Hon hämtar ett gåbord och ett gäng medarbetare som kan hugga tag om det skulle behövas. Vänder mig på magen och inväntar att "omvärlden ska hinna med" (lite snurrigt i huvudet är det). Får under tiden tydliga instruktioner på hur jag ska göra. Vänsterfoten i golvet och händerna som trycker upp överkroppen, högerbenet i golvet. UPPE! Håller mig i gåbordet. Står först stilla en kort stund. Går till toalettdörren och sen tillbaka (man får kateter under operationen och den har jag kvar). Alla i rummet ger stöttande kommentarer och håller rätt på alla slangar och påsar. Är helt förundrad själv. Visst känns det, men jag är uppe och står och går mindre än ett dygn efter operationen! Det hade jag aldrig trott! (även om man sagt att så var brukligt) Kan inte låta bli att berätta - smärtan från ryggen ut i benen är borta! Visst gör det ont men det är inte den smärtan! Jag är så tacksam! Kände redan på postop att det liksom var konstigt "tyst" i kroppen. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var annorlunda - nu förstod jag! Tror nog inte att någon som inte haft en långvarig stark smärta kan helt förstå känslan. Tack för att det finns bra kirurger! Alla inom vården är viktiga i teamet för att få oss patienter att bli så bra som det är möjligt - helt klart, men utan denne mannens skickliga fingrar och tekniska medicinska lösningar skulle detta inte varit möjligt! Tillbaka till sängen genom dykning och sen väförtjänt vila!
Till lunch är det kyckling med sås, potatis och rödkål. Eleven erbjuder sig att hjälpa mig att dela kycklingen i bitar. Jag säger att jag ska försöka själv först... Precis då kommer min granne sjuksköterskan in för att hälsa på (hon jobbar på samma sjukhus men på en helt annan avdelning och har nu lunchrast). Hon har hört vårt samtal. Berättar att "hon(jag såklart!) är envis, men detta går ju bara inte!" Får hjälp att dela. Har inte världens bästa aptit och det beror inte på maten.
Vilar en stund igen...
Mina båda döttrar kommer! Kärt besök! Många kramar - vi har ömsesidigt saknat varandra! Tacksam över att jag har så fina töser! De sitter sen och underhåller mor sin. Berättar att jag får dåligt samvete av att ögonen inte orkar vara öppna hela tiden. Det är ju trots allt dagenefter! Jag hör och kan prata "nästan som vanligt" ändå. Yngsta dottern säger: Men mor - du är ju hög som ett hus... Faktiskt lagligt här min sköna - kan jag svara. Mina tre barn har ju de senaste åren sett sin mor förändras både till sätt och förmåga tyvärr (beror på min ms). Vi har diskuterat mycket om allt. De har lärt sig se när jag försöker få min och vår tillvaro att fungera som vanligt och när det är dags för dem att gripa in och hjälpa mig. Jag har ett stort stöd av mina barn och min make!
Sjukgymnasten och medhjälparna kommer och jag tar en ny tur. Denna gången är jag ute i korridoren och vänder! Döttrarna tar ett foto, men det blir inte så bra - jag är ju så snabb... När jag lagt mig ner igen tar döttrarna ett foto på förbandet på ryggen. Inte så mycket att se mer än ett plåster, men eftersom jag undrar och det inte är så lätt att kolla baksidan så... De ville ju kolla hur det såg ut och då måste ju jag också!
När det är dags för middag delar yngsta dottern resolut maten. Sen är det dags för dem att åka hem.
En timme efter att döttrarna åkt kommer männen i mitt liv. Maken och sonen! Sonen saknar mor. Han har klart varit mer orolig än vad han velat visa. Jag är tacksam och glad för min familj!
Natten som följer blir annorlunda. Jag "hör en massa i syne" - bl a kalvar som muar. Ser fyrkantiga "serierutor" som flyttar sig uppåt, neråt och i sidled ungefär som en gammal dålig film. Svetten rinner... Sover i perioder. Provar en gång att läsa lite, men kan inte fokusera varken på text eller innehåll.
lördag 3 april 2010
Operationsdagen
24 november 2009
Trodde att personalen skulle fått väcka mig! Jag är inte särskilt imponerad av sömntabletter efter detta - vaknar kl 4 - har sovit mindre än 4 timmar! I och för sig kallas den sorten jag fick insomningstablett... Ligger kvar och funderar...
Stiger upp kl 6. Strax efter kommer "nattänglarna" in med den långtidsverkande smärtstillande tabletten. Får inte dricka mer efter att jag tagit den. Fastan gällde från 00 och det var ju inte så svårt att följa eftersom ett av de områden som jag fått ms-inflammation i troligen är just där centra för hunger sitter.
Dags för ny dusch. Två nya omgångar med svamparna - får hjälp med ryggen båda gångerna, viktigt eftersom det är just där det ska skäras...
Under tiden bäddas sängen om. Får ny särk och nya fräcka dambenkläder! Undrar just vad dagens stringanvändare skulle sagt om dessa jättar! Jag känner mig i alla fall helt avsexualiserad och just nu är det skönt.
Sängtransportören anländer. Han ställer upp sängen rakt, mitt i dörrhålet. Nyckeln till min garderob överlämnas till sköterskorna. Får kontrollfrågan om jag låst in alla mina värdesaker och om jag inte ska ha mina glasögon med mig. Tror inte att jag ska behöva dem under operationen? Hoppas få sova gott då! Ser inte så dåligt utan dem utan att jag klarar mig när jag inte behöver kolla in allt. Avfärd prick 07.30! Får åka hiss i den speciella transporthisshallen upp till op på vån 6. Nu börjar det pirra lite i magen, men jag intalar mig hur mycket jag verkligen behöver få gjort denna operationen! Lugnar ner det hela... Får stå i kö några minuter när vi kommer fram till op.
Ståldörrarna öppnar sig och här står ett gäng som alla presenterar sig. Alla känns tryggt pålitliga och har ett trevligt lugnande sätt. Funderar över att det inte var narkosdr J som stod där. Det känns som om jag ligger under en jättelik köksfläkt när jag tittar upp i taket. Får kanyl i högerhanden. Budskapet att det kommer att svida till i armen bekräftas. Känner det nästan ända upp i armhålan. Och här slutar jag minnas något! Perfekt jobbat personalen! Nattinatti!!!
Vaknar och ser att klockan är 14.10.
Får direkt frågan hur jag mår - illa tyvärr... Eftersom jag fått medel mot illamåendet under operationen måste man kolla upp vad jag kan få. Injiceras direkt i kanylen på handen och illamåendet försvinner fort. Skönt! Jag hatar att må illa!
Ligger och smålullar. Har en morfinpump kopplad till kanyl i vänsterhanden. Får veta att jag kan trycka fyra gånger per timme för morfindos. Har en svag fundering att det inte stämmer riktigt med det narkosdr pratade om igår, men... Kollar av och får veta att pumpen är inställd så. Personalen tycker att jag trycker lite väl ofta, men jag skulle ju trycka när jag fick ont... Dosen är inställd så att även om jag trycker ofta, så får jag ny dos tidigast efter nytt tryck efter 15 minuter. Konstaterar att jag ju är nyopererad och att det klart gör ont - ok då... Är torr i munnen. Får en liten svamp på pinne som ser ut som en klubba att fukta med. Får en liten runda i munnen med den då och då. Skönt. Något som man skulle kunna använda för alla som är muntorra!
Man undrar vad jag sysslar med när jag börjar vifta med tårna och drar upp ena foten och följer benet upp. Jag kollar och konstaterar att dr B gjort ett bra jobb! Jag känner och kan röra benen! BRA! Sköterskan ser lite fundersam ut när jag förklarar. Berättar att dr och jag diskuterat min syn på det hela. Har man som jag haft MS i över 30 år så har jag visst att förlamning kan bli en följd av min MS och om operationen på något sätt inte skulle lyckats så fick jag ju i så fall ett datum på förlamningen eller dagen då benen inte skulle bära. MS ger ju inte precis någon datummarkering då den tänker "slå till". Krass syn tyckte dr - den tuffa verkligheten tyckte jag.
Ligger och smålullar vidare i min värld. Hör allt runtomkring, men ögonen är tunga.
Får hjälp att vända mig via personal och draglakan. Känns skönt att byta ställning. Trodde i och för sig inte att jag skulle vakna upp på rygg när man opererat där! Under operationen för "min" ryggåkomma ligger man på mage hela tiden. Hur man vänder - tänkte att jag inte brydde mig - de verkade ju fixa det... Tog trots allt ett tag innan jag kom på varför det gjorde så ont i bröstbenet mellan brösten. Var ju klart en av kontaktytorna under operationen...
Får hjälp att ringa makens mobil strax före kl 17. Vill att alla där hemma ska få veta att allt gått bra innan sonen ska på sin träning.
Dränet från såret lossnar när "vi" vänder den ena gången. Personalen kollar och trycker för att känna att det inte verkar stå sårvätska kvar i vävnaden kring operationsområdet. Jag ber klart att få se hur det ser ut. Har haft en påse med slang som ser ut som en urinpåse infäst i sårområdet. Vätskan ser ut som vilken "köttsaft" som helst.
Klockan 19.30 får jag åka ner till avdelning 10 igen. Frågvis som jag är får jag veta att många operationssalar ligger på just vån 6. Ortopeden avd 10 är den avdelning som vanligtvis har hand om de patienter som har tidsbokade planerade operationer.
Lullar i min egen lilla värld hela natten. Känner att det kliar på hela kroppen. Det kliar absolut överallt! Får veta att det är den bakteriedödande duschen/tvätten som jag gjorde före operationen. Patienter brukar känna så... Under hela natten är jag noga med att fukta munnen ofta med "slickepinnarna". Bad att få med mig till avdelningen innan jag lämnade postop. Fick två helt nya med. Ibland känns det lilla som lyx! Klart att det finns liknande på avdelningen, fast de har smak av citron, de på postop var smaklösa.
Trycker på min smärtstillande pump. Har ont, men funderar över att så är det klart, det är ju ingen liten operation jag gått igenom...
Trodde att personalen skulle fått väcka mig! Jag är inte särskilt imponerad av sömntabletter efter detta - vaknar kl 4 - har sovit mindre än 4 timmar! I och för sig kallas den sorten jag fick insomningstablett... Ligger kvar och funderar...
Stiger upp kl 6. Strax efter kommer "nattänglarna" in med den långtidsverkande smärtstillande tabletten. Får inte dricka mer efter att jag tagit den. Fastan gällde från 00 och det var ju inte så svårt att följa eftersom ett av de områden som jag fått ms-inflammation i troligen är just där centra för hunger sitter.
Dags för ny dusch. Två nya omgångar med svamparna - får hjälp med ryggen båda gångerna, viktigt eftersom det är just där det ska skäras...
Under tiden bäddas sängen om. Får ny särk och nya fräcka dambenkläder! Undrar just vad dagens stringanvändare skulle sagt om dessa jättar! Jag känner mig i alla fall helt avsexualiserad och just nu är det skönt.
Sängtransportören anländer. Han ställer upp sängen rakt, mitt i dörrhålet. Nyckeln till min garderob överlämnas till sköterskorna. Får kontrollfrågan om jag låst in alla mina värdesaker och om jag inte ska ha mina glasögon med mig. Tror inte att jag ska behöva dem under operationen? Hoppas få sova gott då! Ser inte så dåligt utan dem utan att jag klarar mig när jag inte behöver kolla in allt. Avfärd prick 07.30! Får åka hiss i den speciella transporthisshallen upp till op på vån 6. Nu börjar det pirra lite i magen, men jag intalar mig hur mycket jag verkligen behöver få gjort denna operationen! Lugnar ner det hela... Får stå i kö några minuter när vi kommer fram till op.
Ståldörrarna öppnar sig och här står ett gäng som alla presenterar sig. Alla känns tryggt pålitliga och har ett trevligt lugnande sätt. Funderar över att det inte var narkosdr J som stod där. Det känns som om jag ligger under en jättelik köksfläkt när jag tittar upp i taket. Får kanyl i högerhanden. Budskapet att det kommer att svida till i armen bekräftas. Känner det nästan ända upp i armhålan. Och här slutar jag minnas något! Perfekt jobbat personalen! Nattinatti!!!
Vaknar och ser att klockan är 14.10.
Får direkt frågan hur jag mår - illa tyvärr... Eftersom jag fått medel mot illamåendet under operationen måste man kolla upp vad jag kan få. Injiceras direkt i kanylen på handen och illamåendet försvinner fort. Skönt! Jag hatar att må illa!
Ligger och smålullar. Har en morfinpump kopplad till kanyl i vänsterhanden. Får veta att jag kan trycka fyra gånger per timme för morfindos. Har en svag fundering att det inte stämmer riktigt med det narkosdr pratade om igår, men... Kollar av och får veta att pumpen är inställd så. Personalen tycker att jag trycker lite väl ofta, men jag skulle ju trycka när jag fick ont... Dosen är inställd så att även om jag trycker ofta, så får jag ny dos tidigast efter nytt tryck efter 15 minuter. Konstaterar att jag ju är nyopererad och att det klart gör ont - ok då... Är torr i munnen. Får en liten svamp på pinne som ser ut som en klubba att fukta med. Får en liten runda i munnen med den då och då. Skönt. Något som man skulle kunna använda för alla som är muntorra!
Man undrar vad jag sysslar med när jag börjar vifta med tårna och drar upp ena foten och följer benet upp. Jag kollar och konstaterar att dr B gjort ett bra jobb! Jag känner och kan röra benen! BRA! Sköterskan ser lite fundersam ut när jag förklarar. Berättar att dr och jag diskuterat min syn på det hela. Har man som jag haft MS i över 30 år så har jag visst att förlamning kan bli en följd av min MS och om operationen på något sätt inte skulle lyckats så fick jag ju i så fall ett datum på förlamningen eller dagen då benen inte skulle bära. MS ger ju inte precis någon datummarkering då den tänker "slå till". Krass syn tyckte dr - den tuffa verkligheten tyckte jag.
Ligger och smålullar vidare i min värld. Hör allt runtomkring, men ögonen är tunga.
Får hjälp att vända mig via personal och draglakan. Känns skönt att byta ställning. Trodde i och för sig inte att jag skulle vakna upp på rygg när man opererat där! Under operationen för "min" ryggåkomma ligger man på mage hela tiden. Hur man vänder - tänkte att jag inte brydde mig - de verkade ju fixa det... Tog trots allt ett tag innan jag kom på varför det gjorde så ont i bröstbenet mellan brösten. Var ju klart en av kontaktytorna under operationen...
Får hjälp att ringa makens mobil strax före kl 17. Vill att alla där hemma ska få veta att allt gått bra innan sonen ska på sin träning.
Dränet från såret lossnar när "vi" vänder den ena gången. Personalen kollar och trycker för att känna att det inte verkar stå sårvätska kvar i vävnaden kring operationsområdet. Jag ber klart att få se hur det ser ut. Har haft en påse med slang som ser ut som en urinpåse infäst i sårområdet. Vätskan ser ut som vilken "köttsaft" som helst.
Klockan 19.30 får jag åka ner till avdelning 10 igen. Frågvis som jag är får jag veta att många operationssalar ligger på just vån 6. Ortopeden avd 10 är den avdelning som vanligtvis har hand om de patienter som har tidsbokade planerade operationer.
Lullar i min egen lilla värld hela natten. Känner att det kliar på hela kroppen. Det kliar absolut överallt! Får veta att det är den bakteriedödande duschen/tvätten som jag gjorde före operationen. Patienter brukar känna så... Under hela natten är jag noga med att fukta munnen ofta med "slickepinnarna". Bad att få med mig till avdelningen innan jag lämnade postop. Fick två helt nya med. Ibland känns det lilla som lyx! Klart att det finns liknande på avdelningen, fast de har smak av citron, de på postop var smaklösa.
Trycker på min smärtstillande pump. Har ont, men funderar över att så är det klart, det är ju ingen liten operation jag gått igenom...
fredag 2 april 2010
Inskrivning för ryggoperation
Det här blir mycket läsning, men jag sökte information och hade svårt att hitta. Därför började jag fundera på att skriva ner mina upplevelser - funderingen på att blogga kom.
Glöm inte - det här är mina privata upplevelser!Jag har ju förrutom min rygg även bakgrunden med MS. Kanske gör denna kombination sitt, jag vet inte, men detta är vad jag var med om under min ryggoperation.
Måndagen den 23 november 2009 ska jag efter en lång väntan skrivas in på ortopeden i Lund. Äntligen! Väntan har varit lång och jag har ONT.
Enligt kallelsen ska jag först gå till receptionen i stora hallen på "Blocket" (alla som tänker på den stora vitgrå byggnaden när de åker mot Lund förstår varför den kallas så). Får listorna till provtagning och en lunchbiljett. Många väntar på sin tur på provtagningen. Allt flyter på, och min tur kommer. Som vanligt blir mina armar inspekterade. Tillåter att personalen sticker där de finner det bekvämast - idag blir det höger armveck.
Sedan går jag och mannen till ortopedens inskrivning på vån 1. Möts av en strålande och glad syster G som känner igen mig trots att vi inte setts på ett år. Vi pratar igenom min ortopediska historia. Får papper att fylla i och en ny omgång av de två utmärkta skrifterna som ortopeden gett ut om "FUSION" och "SPINAL STENOS". Jag fick dessa skrifter för cirka 2 1/2 år sedan när jag första gången träffade dr B, men jag hade ju klart inte fått dem med mig... (skrifterna syns överst i inlägget)
Dr B är på ingång. Han tar över samtalet, och visar på ett bäckenskelett var mitt problem sitter. Förklarar hur kotglidningen av L4 är och att det inte är konstigt att det domnar därifrån och nedåt. Han känner över det ömmande området. Konstaterar att jag har en god rörlighet - kan faktiskt böja mig och nästan sätta händerna i golvet. Därifrån kommer problemet - att resa och räta upp sig. Det gör ont.
Dr B förklarar hur operationen ska gå till. Man ska fixera med skruvar och plattor för stabilitetens skull, men också ta en bit ben från höftbenet som tillsammans med det kotben som man avlägsnar sedan ska göras till en "bengegga" som sedan ska lagra in kalk och ge ett stabilt extraben som ska stärka skruvarna och plattornas fixering. Jag får veta att jag kommer att få strikta förhållningsregler i 2-4 månader och hur viktigt det är att dessa följes. Inget sitta, böja och vrida under den tiden och sedan efter den tiden etappvis återgång till så normala rörelser man nu får efter fixeringen. Dr B är klar och jag förklarar att jag känner mig trygg "under hans händer". Får med tusch skrivet på underarmen L4-L5 ett villkor för att få komma in i operationssalen imorgonbitti!
Syster G tar över igen. Hon kollar klockan och skickar mig till EKG innan de stänger för lunch klockan 11. Anmäler mig och sätter mig ner och väntar. Skönt att ha maken med som stöd, extraöron och för att han allmänt får mig att må bättre. Ser att man i detta väntrummet kan få kolsyrat eller kallt vatten! Lyxkänsla. Fyller min flaska som jag har med. Gott. Är ständigt torr i munnen - kanske inte så konstigt med allt vad jag stoppar i mig av läkemedel.
Tillbaka till syster G när man tagit EKG. Maken röksugen, så han går lämpligt ut för att hämta min väska. Själv slinker jag in på sjukhusbiblioteket. Får god hjälp av bibliotekarie att välja ut några böcker. Trädgårdsanknytning så klart!
Vi lämnar mina väskor och syster G tycker att vi lika bra kan gå och äta lunch innan rusningen drar igång. Ska vara tillbaka kl 13.
Äter lunch. Njuter av stunden med maken. Trivs i hans sällskap.
Kl 13 kommer narkosdr J och pratar. Han går igenom min medicinlista. Jag berättar att jag om möjligt inte vill sövas med mask. Helt ok. Berättar att jag har mått illa av tidigare narkos och det beslutas att jag ska få läkemedel mot detta. Får ett mycket gott förtroende även för denne dr! Han kollar att min "inträdesbiljett" på underarmen är skriven.
Nästa punkt - träffa sjukgymnasten K. Hon visar hur jag ska lägga mig i sängen med dykmetoden, hur hög sängen då ska vara. Hon tycker att jag verkar ha naturlig fallenhet! Skönt. Hon förklarar också vad fusionsoperationen innebär.
Tillbaka till syster G igen. Fyller i enkäten klart. Får veta att en patient blivit så pass bra att hans operation kunde ställas in. Skönt för honom, men synd att ingen ny kunde kallas in och kanske kortat kön med en person...
Så bär det av mot avd 10. Ytterligare en patient följer med upp. Hon ska också opereras under tisdagen.
Får eget rum.
Eftermiddagskaffe eftersom kl är 15.
Arbetsterapeuten (a-terap) kommer och berättar/kollar av vilka hjälpmedel som jag bör ha fått hem från kommunens arbetsterapeuter. Snabbt gjort, jag fick ju veta att man faktiskt inte bara kan ringa och berätta vad jag ska behöva - de ska provas ut på mig speciellt! Har ingenting hemma! Maken och a-terap kollar in och ställer in toastolsförhöjningen med handtagen som finns på toan. Maken får veta ungefärlig sänghöjd - till min längd cirka 70cm. Allt för att han ska kunna hjälpa till hemma och få rätt inställningar. Ska ha hem ståstol, strumppådragare och en blå griptång. A-terap tycker att jag ska ha kryckor hemma när jag går inomhus. Maken och jag tittar på varandra - vi skrattar - båda kan se framför sig vilket skatbo det kommer att bli! Tyvärr har jag ju lite MS också och av den de kognitiva problemen. Vi vet vilken röra jag kan ställa till, men detta är ju inget som syns. Jag förklarar mina problem och ber att personalen på avdelningen får veta också. Kanske blir det bättre med en lite mindre rollator än "Tony Soprano" att ha inomhus, för han är lite otymplig ibland.
Uppmanas att söka färdtjänst liggande transport hos kommunen - maken tar sig an denna uppgift.
Mannen åker sedan hem. Han har ju djuren också att ta hand om. Skönt att ha haft hans stöd!
Får lämna ett blodgrupperingsprov på avdelningen. Sjuksköterskan M verkar vara en pärla. Vi pratar igenom mina läkemedel. Jag har lämnat min lista till narkosdr. Har en egen kopia i min privata pärm. Jag har en del dyra ovanliga läkemedel som har med min MS att göra. Dessa har jag ju så klart tagit med mig.
Middag kl 17.
Får två svampar med Descutan inför kvällens dusch. Ska först använda den ena och använda shampot som finns i duschen. Sedan den andra svampen med ny dusch direkt. Får kläder inför natten som ska tas på efter dusch.
Pratar i telefon en liten stund med alla tre ungarna. Saknar dem! Man får använda sin mobiltelefon på avdelningen.
Nattpersonalen kommer. Helt underbara. Kallar dem "mina nattänglar". De liknar faktiskt Panduros "Thildaänglar"!
Får veta att jag ska låsa in mina värdesaker i skåpet på morgonen. Nyckeln förvaras på sjuksköterskornas expedition i låst skåp tills jag kommer tillbaka efter operationen. Min tid till operation är 07.40 - skönt för då slipper jag lång väntan och att bli orolig.
Får två svampar för morgonduschen och man undrar om jag vill ha sömntablett. Har aldrig tagit någon i hela mitt liv, men det kan nog kännas skönt att ha den...
Läser och syr till cirka kl 00. Tar sömntabletten. Inte somnar man direkt av Zopiclone... Läser i en timme till. Vaknar ungefär klockan 4. Så länge varade det, skönt att jag tog tabletten!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)